Thomas blogg

Vad: Honey Santana, mentalt inte riktigt välbalanserad ensamstående mamma, bestämmer sig för att ta gruvlig hämnd på otrevlig telefonförsäljare. Lurar ner honom till sydvästra Floridas utmarker för att lära honom ett och annat om hyfs. Går givetvis överstyr. På ett mycket underhållande sätt.
Jag tyckte: Har nu läst två böcker av denne Hiaasen och är ett fan. Förmågan att skriva roligt, oväntat och småbisarrt är tilltalande. Gillade detta mycket.
Betyg: 4

Vad: just vad titeln anger. Prosa och poesi med Jack Kerouac, Allen Ginsberg m.fl.
Jag tyckte: Intressant värre, speciellt om man är lite av popkulturnörd liksom undertecknad. Allen Ginsberg har man ju sett flimra förbi flera gånger, inte minst i Dylans video till Subterranean Homesick Blues. Dock måste jag säga att jag har svårt för hans lyrik, speciellt den mer episka och storslagna. Hans mer kortfattade dikter är bättre tycker jag. Gregory Corso har fått ge namn åt en Lundellplatta (Ripp Rapp) och skriver bra, men kanske lite svårpenetrerat? Jag tycker jag ser klara paralleller mellan Corsos lyrik och Dylans texter. Dylan ska ju även ha varit ett fan. Gary Snyder verkar ha varit mycket inflytelserik. Men av det som finns med honom här imponerar inte så mkt på mig. Det mest läsvärda med honom är en intervju, där han verkligen framstår som superintelligent, beläst och rentutsagt trevlig. Kunde inte komma ifrån tanken att hela den s.k. Gröna Vågen går att spåra tillbaka till Gary Snyder. Märkligt nog finns Patti Smith med. Skulle inte omedelbart tänkt henne som en Beatförfattare, men likväl. Tycker inte hennes texter riktigt passar så bra på papper. De känns avsedda att framföras. De bästa texterna i den här antologin tycker jag kommer från Corso, Anne Waldman, William Burroughs och Lawrence Ferlinghetti. Visste nästintill inget om Ferlinghetti tidigare, men tycker han skriver vackert och insiktsfullt filosofiskt. Kerouac finns representerad, men det är ingen höjdare. Texterna här är mest jobbiga att läsa för mig. Innehåller en del tänkvärt, men mycket pladder som jag inte begriper. Har läst On The Road förut och det är ju en klassiker. Det som finns här lämnade mer att önska. På det hela taget helt o.k. antologi, som gjorde mig sugen läsa mer av några författare. Och det är väl litegrann syftet med såna här antologier?
Betyg: 3

Vad: De tre vännerna Dag, Andy och Clair har flyttat ut till Palm Springs där de drar sig fram med arbeten med låg kravprofil, låg stimulansnivå och låg lön ("McJobb"). Fritiden spenderas genom att berätta historier för varandra och dessa historier utgör åtminstone halva boken och vävs in i handlingen, där Dags, Clairs och Andys personligheter framträder alltmer genom historierna de berättar.
Jag tyckte: Hyllad som en generationsroman för 60/70-talister. "Den ironiska generationen". Jag vet inte om jag riktigt håller med om det epitetet. Däremot fångar den bra stämningar från slutet av 80-talet och början av 90-talet. Det pratas om atombomber. Det visas på värderingar radikalt annorlunda jämfört med fyrtiotalistgenerationen. Tror att den på många sätt är giltig även för åttiotalistgenerationen.
Jamen är den nåt bra då? Visst är den det. Den är underhållande skriven och jag anar en hjärna med avsevärd kapacitet bakom texten.
Betyg: 4

Vad: En diktsamling av den 90-årige poeten Roland Thoursie. Han har varit diktat sedan åtminstone 40-talet och om jag fattat saken rätt slog han igenom samma år som andra världskriget upphörde. Det betyder något i sig självt, faktiskt. Här filosoferas det kring ämnen kanske typiska för åldern. Krämpor och döden, men också mycket av vad man skrattar åt på dagcentret samt minnen från barndomen.
Jag tyckte: Rätt tungt i sin anspråkslöshet. Vardagliga händelser filtrerade genom en 90 årig, tämligen knivskarp, hjärna. Det är ett perspektiv man inte får möjlighet att uppleva varje dag, även om man som jag träffar äldre människor ganska ofta. Så här kan det låta:
"Vi gamla är föremål för omsorg.
Visst låter det vackert!
Bara vi inte blir till föremål
i omsorgen"
Har inte läst alltför många diktsamlingar, men den här kan rekommenderas. Kanske inte femstjärning. Men ändå en läsupplevelse.
Betyg: 3

Vad: En Överste Kemppainen och en Direktör Rellonen möts i en lada på den finska landsbygden. De har båda gått till ladan för att ta sina liv. Istället kommer de i samspråk. De kommer på idén att samla ihop så många som möjligt i deras egen situation. Det hela utmynnar i en buss fylld med potentiella finska självmördare. Bussens slutdestination är Nordkap. Där man planerar att köra raka spåret ut i ishavet.
Jag tyckte: Trodde faktiskt jag läst denna, men det visade sig att jag istället läst en bok där en av figurerna som presenteras här har en framträdande roll. Typiskt Paasalinna. Torr, lakonisk humor och generösa dusörer "viina". Vissa skulle alltså säga typisk finskt. Tycker mycket om detta. Den bästa Paasalinna jag läst. Rekommenderas till alla som har tillstymmelse till humor.
Betyg: 4,5

Vad: Ett prosapoem. Första gången jag någonsin läst ett dylikt. Dvs en kort roman skriven lite grann som en lång dikt. Avhandlar på poetiskt/pretentiöst möjliga sätt den invecklade kärlekshistoria som författarinnan hade med poeten George Barker. Enda anledningen till att jag kom på idén att läsa denna var att Morrissey lyft stora stycken ur boken till flera av The Smiths låtar, t.ex. What She Said och Well I Wonder.
Jag tyckte: Lite ovant att läsa den här typen av litteratur. Men det är ju i grund och botten mitt problem. Det är enormt passionerat skrivet. Och välformulerat. Totalt hudlöst. Hade jag varit 18 och olyckligt kär hade jag kanske dyrkat detta. Nu tycker jag bara att det är helt o.k. Lite störande att jag hela tiden satt och letade textsnuttar The Smiths "lånat" härifrån. Förtog lite av min läsupplevelse. Men återigen är det mitt fel.
Betyg: 3

Vad: Boken handlar om en viss Harry Haller. Först får vi läsa ett inledande stycke, en sorts bakgrund, författad av en pojke som bott i samma hus som Harry. Därefter får vi ett manus som ska vara författat av Herr Haller himself och som beskriver ungefär samma tidsperiod som pojken beskrivit, sett genom Harry Hallers perspektiv. Det är oklart exakt vad som egentligen skett i Harrys berättelse och hur mycket som är metafysik. Eller fantasi och surrealism. Vi bjuds också på Stäppvargstraktaten, som är ett häfte Harry får under en nattlig promenad. Häftet förefaller handla om honom själv och talar direkt till "Harry", dvs honom själv. Han träffar den mysteriösa "Hermoine" som jag gissar är en rent symbolisk figur som representerar en del av hans psyke. Boken handlar i hög grad om konflikten mellan olika motstridigheter i mänskliga psyket. "Stäppvargen" är Harrys egen bild av den djuriska delen av honom som står i motsatsförhållande till den andra, mänskliga, delen av honom. Under bokens gång blir Harrys självbild mer och mer mångfacetterad. Avslutningen utspelas i en drömlik, surrealistisk magisk teater där Harry bland annat lär sig att skratta åt spegelbilden av sig själv, vilken då faller sönder i ett myller av bitar som visar olika aspekter av honom själv. Det hela verkar, trots dysterheten Harry uppvisar i övrigt, sluta på ett positivt sätt.
Jag tyckte: Jag valde den här boken från bibliotekshyllan på grund av Steppenwolf, dvs gruppen bakom Born To Be Wild. Dessutom visste jag ju att Herman Hesse var Nobelpristagare och boken var trots det inte avskräckande tjock. Dock knappast någon lättläst bok, trots att den är kortfattad. Oerhört mycket tankar finns insprängt i de knappa 200 sidorna. Jag fick läsa om partier och stanna upp och fundera innan jag fortsatte. Bra! Sånt gillar jag, om det nu inte blir totalt obegripligt. Vilket detta inte var. Språket och en del av problemställningarna är ålderdomliga men psykologin fortfarande gilitig. Imponerande, får man säga. Boken är ändå skriven på 20-talet. Och rockreferenser hittar man ju fler än Steppenwolf. I´ll Be Your Mirror med Velvet Underground, Blood And Chocolate med Elvis Costello samt My Name Is Jonas med Weezer förefaller samtliga ha inspirerats härifrån. Citaten från låtarna/albumet kan förstås vara bara tillfälligheter. Men det tror jag inte. Här flödar droger, ångest och faktiskt sex. Det är på flera sätt en rock´n roll bok. Bara inte formulerad som Nikki Sixx skulle gjort.
Betyg: 4 (och då ger den starka avslutningen i den magiska teatern en extra poäng i sig självt).

Vad: Diverse skumraskaffärer utförs i kölvattnet på en svår orkan som drabbar Florida. Dessutom härjar den minst sagt säregne karaktären Skink och sprider kaos och förödelse. Det nygifta paret Max och Bonnie lite grann centralfigurer. Max försvinner medan han smått hysteriskt filmar förödelsen i orkanens spår.
Jag tyckte: Kändes lite grann som Quentin Tarantino krockar med Raymondarna Chandler och Carver. Kanske inte helt enkel beskrivning, men det är en stor skock med udda individer som får fritt spelrum här, de flesta av dem riktigt ruttna och samvetslösa. På ett mycket underhållande sätt! Tyckte det här var enormt bra faktiskt.
Betyg: måste bli 5. Det bästa jag läst på ett bra tag.

Vad: Djupdykning i den nordiska mytologins ursprung. Det hela författat av en litteraturvetare som jag tror är specialiserad på isländska sagor och muntlig berättartradition. Och det märks.
Jag tyckte: Har gillat nordiska mytologin sedan mellanstadiet. Här får jag mer kött på benen. Många av historierna kände jag redan till, men här utvecklas det lite mer. Också rätt intressant att få exempel på hur myter om asagudar levt kvar i muntlig berättartradition ända in på 1900-talet. Inga invändningar annat än att det är en liten aning tråkigt. Skulle gå att göra en verkligt sprakande bok med det här källmaterialet.
Betyg: 3,5

Vad: Arkeologen Louise Cantor hittar sin son död. Självmord säger polisen, men så inte mamma Cantor som drar igång en egen utredning av vad sonen egentligen pysslat med. Bland annat har han intresserat sig för John F Kennedys försvunna (?) hjärna. Till slut blir det dock en spänningsroman där en stor del av handlingen utspelas i Afrika och där AIDS har en central betydelse.
Jag tyckte: Det börjar bra och håller nästan hela vägen. Kanske man kan säga att det är en deckare med många olika spår, bottnar och uppslag, samt dessutom flera intressanta figurer figurerar. Men - och det är ett stort men - slutet tycker jag är katastrofalt. Det är som att Henning Mankell inte förmått att knyta ihop alla de ledtrådar han spritt omkring sig under de föregående dryga 300 sidorna och istället bara lägger av. Jag minns att jag själv avslutade en uppsats på högstadiet på ett liknande sätt. Min lärarinna var inte road. Det är inte heller jag här. Hade Dennis Lehane fått skriva ett patenterat Lehane-slut på den här storyn hade vi snackat om snudd på en femma. Nu blir det istället
Betyg: 3

Vad: Historien om Ken Kesey och hans Merry Pranksters, från att han första gången tar LSD (som frivillig försöksperson i ett forskningsprojekt sponsrat av CIA) tills The Merry Pranksters skingras ungefär 10 år senare.
Jag tyckte: Det hela är i långa stycken skrivet som en historia med ett snudd på allseende och allvetande författarperspektiv. Men den stora majoriteten av stoffet är hopsatt utifrån intervjuer, filmer och bandupptagningar. Det är alltså frågan om s.k. New Journalism. Eftersom historien innehåller minst sagt en mångfald av psykedeliska droger har Tom Wolfe även försökt återskapa den känslan (den "erfarenheten", skriver han i sitt efterord) genom experimentell disposition av texten och genom att trycka in semikolon till förbannelse. Jag är inte helt övertygad av allt det ovanstående. Det är lätt att tappa tråden. Ibland blir det långrandigt och osammanhängande. Ibland undrar jag hur mycket författaren själv fantiserat ihop. Men med allt det sagt är det ändå en mycket intressant historia som berättas. På ett sätt handlar det om hur västvärldens kultur förändras i grunden. Alla kulturella förändringar som sker under 60-talet kan förstås inte spåras till Ken Kesey och The Merry Pranksters. Men ändå intressant.
Fastnade lite extra för något som tas upp redan i det (för en gångs skull mycket givande) förordet: barnen. The Merry Pranksters lever i någon sorts kollektiv galenskap, non-stop drogparty och Jungiansk konstinstallation, alltihop samtidgt. Och mitt i allt detta vistas även flera barn. Tom Wolfe utvecklar inte den aspekten speciellt mycket, men det känns ändå obehagligt att tänka sig. Två- och treåringar med föräldrar som är konstant stenhöga och utklädda till Djävulen? Mat som spetsas med LSD? Mödrar som tar allehanda droger under hela sin graviditet? Barn som deltar i de beryktade Tripptesterna? Burr och åter burr.
Betyg: 3

Vad: Lättläst och kortfattat om tid, tidspress och tidsjakt.
Jag tyckte: Den här kom alltså för 10 år sedan och har blivit något av en klassiker. Nyligen kom en uppföljare så det kändes intressant att läsa första delen för att sedan gå vidare och läsa nästa. I stort sett allt som finns att läsa här har under de 10 gångna åren blivit välkänt, t.ex. begrepp som ställtid. Jag känner igen en del resonemang kring stress och tid som kändes väldigt relevanta för 10 år sedan som kanske inte är exakt det samma idag. Vissa delar av boken känns som sprungna ur en anda som nu är lite övergedd. Men vissa problem kvarstår nästan exakt på samma sätt - eller värre. Ska bli intressant att läsa del två. På bokens baksida står att "Bodil Jönsson resonerar genomklokt", vilket jag kanske inte riktigt håller med om till 100%. Tycker det finns luckor i några av hennes resonemang. Ska också bli intressant att se ifall sådant kommer upp i hennes nyaste bok. Som ska lånas så snart den anländer till biblan.
Betyg: 3

Vad: En kronologisk analys av varenda låt som The Smiths någonsin gav sig på. Lite kort historik av bandet inleder, men därefter uteslutande fokus på texterna och musiken. Helt uppenbart inspirerad av Ian McDonalds En Revoulution I Huvudet om The Beatles.
Jag tyckte: Köpte boken i Liverpool 2003 och läste faktiskt de första sidorna på flygplatsen i Manchester, som ju alla vet är The Smiths hemstad. Har dock inte kommit mig för att läsa boken i ett stycke förän nu. The Smiths var för mig ett band som var världens viktigaste och bästa i typ 2-3 år. Dessa 2-3 år under en tid då just popmusik också var nästan det viktigaste i hela världen. Men, som en del annat som förefaller världsomstörtande under tonåren, bleknade The Smiths bort. För övrigt på ett sätt som inte är helt olikt det som det beskrivs i låten Rubber Ring av nämnda band. Basisten Andy Rourke och trummisen Mike Joyce har intervjuats under arbetet med boken. I senare upplagor finns tydligen även gitarristen Johnny Marrs bidrag med, vilket nog betyder att det jag läst är en lightversion. Ändå tyckte jag det här var riktigt riktigt bra musikläsning. Slutade med att jag låg och läste samtidigt som jag lyssnade på mina gamla Smiths vinyler. Varmt rekommenderad, inte bara till alla som någon gång lyssnat på How Soon Is Now? eller I Know It's Over och drabbats ungefär som om man blivit överkörd av en ångvält. Men personer som faller inom den kategorin har förmodligen ut lite mer av boken än övriga mänskligheten.
Betyg: 4

Vad: Kommissarie Maigret blir förvarnad om ett mord på en spåkvinna, men lyckas inte förhindra dådet. Reder sedan upp det hela med vad som för 60-70 år sedan måste ha ansetts vara riktigt jämrans salt detektivarbete.
Jag tyckte: Ville gärna ha läst en bok om kommissarie Maigret. Är ju ändå en riktig klassiker. Dock ej övertygad. Har inget emot att läsa gamla böcker, men tycker jag stilen är stilen föråldrad och inte på ett positivt sätt.
Betyg: 2.