Läst: Trippen av Tom Wolfe
Vad: Historien om Ken Kesey och hans Merry Pranksters, från att han första gången tar LSD (som frivillig försöksperson i ett forskningsprojekt sponsrat av CIA) tills The Merry Pranksters skingras ungefär 10 år senare.
Jag tyckte: Det hela är i långa stycken skrivet som en historia med ett snudd på allseende och allvetande författarperspektiv. Men den stora majoriteten av stoffet är hopsatt utifrån intervjuer, filmer och bandupptagningar. Det är alltså frågan om s.k. New Journalism. Eftersom historien innehåller minst sagt en mångfald av psykedeliska droger har Tom Wolfe även försökt återskapa den känslan (den "erfarenheten", skriver han i sitt efterord) genom experimentell disposition av texten och genom att trycka in semikolon till förbannelse. Jag är inte helt övertygad av allt det ovanstående. Det är lätt att tappa tråden. Ibland blir det långrandigt och osammanhängande. Ibland undrar jag hur mycket författaren själv fantiserat ihop. Men med allt det sagt är det ändå en mycket intressant historia som berättas. På ett sätt handlar det om hur västvärldens kultur förändras i grunden. Alla kulturella förändringar som sker under 60-talet kan förstås inte spåras till Ken Kesey och The Merry Pranksters. Men ändå intressant.
Fastnade lite extra för något som tas upp redan i det (för en gångs skull mycket givande) förordet: barnen. The Merry Pranksters lever i någon sorts kollektiv galenskap, non-stop drogparty och Jungiansk konstinstallation, alltihop samtidgt. Och mitt i allt detta vistas även flera barn. Tom Wolfe utvecklar inte den aspekten speciellt mycket, men det känns ändå obehagligt att tänka sig. Två- och treåringar med föräldrar som är konstant stenhöga och utklädda till Djävulen? Mat som spetsas med LSD? Mödrar som tar allehanda droger under hela sin graviditet? Barn som deltar i de beryktade Tripptesterna? Burr och åter burr.
Betyg: 3
Jag tyckte: Det hela är i långa stycken skrivet som en historia med ett snudd på allseende och allvetande författarperspektiv. Men den stora majoriteten av stoffet är hopsatt utifrån intervjuer, filmer och bandupptagningar. Det är alltså frågan om s.k. New Journalism. Eftersom historien innehåller minst sagt en mångfald av psykedeliska droger har Tom Wolfe även försökt återskapa den känslan (den "erfarenheten", skriver han i sitt efterord) genom experimentell disposition av texten och genom att trycka in semikolon till förbannelse. Jag är inte helt övertygad av allt det ovanstående. Det är lätt att tappa tråden. Ibland blir det långrandigt och osammanhängande. Ibland undrar jag hur mycket författaren själv fantiserat ihop. Men med allt det sagt är det ändå en mycket intressant historia som berättas. På ett sätt handlar det om hur västvärldens kultur förändras i grunden. Alla kulturella förändringar som sker under 60-talet kan förstås inte spåras till Ken Kesey och The Merry Pranksters. Men ändå intressant.
Fastnade lite extra för något som tas upp redan i det (för en gångs skull mycket givande) förordet: barnen. The Merry Pranksters lever i någon sorts kollektiv galenskap, non-stop drogparty och Jungiansk konstinstallation, alltihop samtidgt. Och mitt i allt detta vistas även flera barn. Tom Wolfe utvecklar inte den aspekten speciellt mycket, men det känns ändå obehagligt att tänka sig. Två- och treåringar med föräldrar som är konstant stenhöga och utklädda till Djävulen? Mat som spetsas med LSD? Mödrar som tar allehanda droger under hela sin graviditet? Barn som deltar i de beryktade Tripptesterna? Burr och åter burr.
Betyg: 3
Kommentarer
Trackback
