Läst: Vid Grand Central Station Där Satt Jag Och Grät av Elisabeth Smart
Vad: Ett prosapoem. Första gången jag någonsin läst ett dylikt. Dvs en kort roman skriven lite grann som en lång dikt. Avhandlar på poetiskt/pretentiöst möjliga sätt den invecklade kärlekshistoria som författarinnan hade med poeten George Barker. Enda anledningen till att jag kom på idén att läsa denna var att Morrissey lyft stora stycken ur boken till flera av The Smiths låtar, t.ex. What She Said och Well I Wonder.
Jag tyckte: Lite ovant att läsa den här typen av litteratur. Men det är ju i grund och botten mitt problem. Det är enormt passionerat skrivet. Och välformulerat. Totalt hudlöst. Hade jag varit 18 och olyckligt kär hade jag kanske dyrkat detta. Nu tycker jag bara att det är helt o.k. Lite störande att jag hela tiden satt och letade textsnuttar The Smiths "lånat" härifrån. Förtog lite av min läsupplevelse. Men återigen är det mitt fel.
Betyg: 3
Jag tyckte: Lite ovant att läsa den här typen av litteratur. Men det är ju i grund och botten mitt problem. Det är enormt passionerat skrivet. Och välformulerat. Totalt hudlöst. Hade jag varit 18 och olyckligt kär hade jag kanske dyrkat detta. Nu tycker jag bara att det är helt o.k. Lite störande att jag hela tiden satt och letade textsnuttar The Smiths "lånat" härifrån. Förtog lite av min läsupplevelse. Men återigen är det mitt fel.
Betyg: 3
Kommentarer
Trackback
