A Man Does Not Exist Until He Is Drunk
Det påstås att Ernest Hemingway har sagt sådär: "a man does not exist until he is drunk".
Han hade förstås fel.
Liksom människor med alkoholproblem ofta har när det kommer till detta med kröken.
Men jag förstår hans poäng litegrann.
Skulle vilja parafrasera honom: a man does not exist ifall han inte får bli rejält trött.
Jag har varit inne på det här förut. Givetvis. Men det förtjänar att sägas igen.
Träning kan fungera som en drog. Det är beroendeframkallande. Det kan ge höga toppar.
Efter några års regelbunden användning tenderar de riktigt höga topparna möjligen att utebli.
Man tar istället sin drog bara för att man alltid gör det.
För att undvika att må dåligt.
Drogmissbrukaren drabbas av abstinens ifall han inte får sin vanliga dos.
Likadant är det med träning.
På grund av fenomenalt ointressant anledning kan jag inte längre springa som jag vill. Åtminstone kan jag det inte just nu. Har fått göra en s.k. cold turkey, dvs en tvär avtändning från denna min föredragna drog. Abstinenssymtomen har slagit till med full kraft.
Symtomen är de vanliga: dåligt humör, generell trögtänkthet, klump-i-halsen känsla och mild depression.
Vilja att lägga mig på vinden och lyssna på Joy Division.
Dessutom en stark tendens att vandra omkring med halvöppen mun med missbelåtet ansiktsuttryck.
Idag låste jag in några arbetskamrater i postrummet. Det brukar jag inte göra. Särskilt inte av misstag. Jag skyller det helt och hållet på min oförmåga att träna.
Jag sover sämre. Jag äter sämre.
Nervsystemet skickar in lögnaktiga signaler som påstår att magen växer minst en centimeter varje minut. Samtidigt som benmusklerna genomgår en förvandling i rakt omvänd proportion.
Varje liten motgång förstoras upp helt enormt, särskilt på jobbet.
Jag fastnar i meningslöst surfande. Gärna på sidor som får mig att må ännu sämre. Exempel på detta är när jag ägnade ändå rätt lång tid av gårdagen att läsa om särskilt vidriga brott mot mänskligheten under andra världskriget.
Listan på bedrövelser förknippade med ofrivillig vila från träning kan göras lång.
Den kan också göras väldigt kort: allt är åt helvete.
Liksom förut har jag de senaste dagarna frågat mig ifall det är så här människor som aldrig tränar mår jämt och ständigt. Tror ändå inte det. Hoppas inte det.
En sådan här existens är bara nätt och jämt människovärdig:
A man does not exist ifall han inte får bli rejält trött.
Jag har möjligtvis fel.
Dårfinkar som blir själaglada efter ett pass på inlines har ofta fel när det kommer till detta med träning.
Men jag struntar i det just för närvarande.
Jag har nämligen lyckats få till ett träningspass som gjort mig trött men som inte gjort att jag fått särskilt ont någonstans.
Det var länge sedan.
Så just nu mår jag som fisken i vattnet. Eller heroinisten efter fixen. Eller nåt annat.
