Läst: Livet av Keith Richards
Vad: Självbiografi av The Human Riff, Keith Richards.
Jag tyckte: Känns som man lyssnar på Keith Richards som pratar fram sitt livs historia. Någon rätlinjig berättelse är detta alls inte. Tycker formen passar bra för den här historien.
Litegrann får jag känslan av att detta är bara en hint av vad som kunde varit en riktigt skandalöst underhållande självbiografi. Kanske är det väl just det man förväntar sig av en självbiografi av The Human Riff, mannen, myten, legenden Keith Richads. Med all sannolikhet är det också därför man lägger in en riktigt drogdrypande historia direkt i början av boken, för att man inte ska tappa intresset när man sedan får läsa om Keith Richads uppväxt. Visst förekommer det drogeskapader, men jag gissar att man skulle kunnat fylla en hel bok lika omfattande som den här med enbart händelser från deras USA turne 1972. Dock håller han igen en aning där och jag tycker det bara stärker boken.
Tycker den bästa delen och mest underhållande delen behandlar tiden fram till mitten av 70-talet. Bilden man får av honom därefter blir lite förbittrad tycker jag. Även lite trött. Jag bläddrar rentav förbi en del på slutet. Tycker det är intressant att läsa om hans relation till övriga Stones. Den enda han riktigt respekterar av dem verkar vara Charlie Watts och litegrann också Ron Woods. Relationen till Mick Jagger framstår som ofantligt komplicerad. Det är intressant att notera att även de allra mest framgångsrika, berömda och kända personerna som existerar hakar de upp sig på småsaker och gnäll precis som vem som helst. Nästan mer än vem som helst annars, rentav. Jag menar, trots allt så jämför han här sin penisstorlek med Mick Jagger. Kanske inte en av de främsta kriterierna man skulle ta upp för att beskriva samarbete med en nära kollega sedan 50 år tillbaka?
Beyg: 3
Jag tyckte: Känns som man lyssnar på Keith Richards som pratar fram sitt livs historia. Någon rätlinjig berättelse är detta alls inte. Tycker formen passar bra för den här historien.
Litegrann får jag känslan av att detta är bara en hint av vad som kunde varit en riktigt skandalöst underhållande självbiografi. Kanske är det väl just det man förväntar sig av en självbiografi av The Human Riff, mannen, myten, legenden Keith Richads. Med all sannolikhet är det också därför man lägger in en riktigt drogdrypande historia direkt i början av boken, för att man inte ska tappa intresset när man sedan får läsa om Keith Richads uppväxt. Visst förekommer det drogeskapader, men jag gissar att man skulle kunnat fylla en hel bok lika omfattande som den här med enbart händelser från deras USA turne 1972. Dock håller han igen en aning där och jag tycker det bara stärker boken.
Tycker den bästa delen och mest underhållande delen behandlar tiden fram till mitten av 70-talet. Bilden man får av honom därefter blir lite förbittrad tycker jag. Även lite trött. Jag bläddrar rentav förbi en del på slutet. Tycker det är intressant att läsa om hans relation till övriga Stones. Den enda han riktigt respekterar av dem verkar vara Charlie Watts och litegrann också Ron Woods. Relationen till Mick Jagger framstår som ofantligt komplicerad. Det är intressant att notera att även de allra mest framgångsrika, berömda och kända personerna som existerar hakar de upp sig på småsaker och gnäll precis som vem som helst. Nästan mer än vem som helst annars, rentav. Jag menar, trots allt så jämför han här sin penisstorlek med Mick Jagger. Kanske inte en av de främsta kriterierna man skulle ta upp för att beskriva samarbete med en nära kollega sedan 50 år tillbaka?
Beyg: 3
Kommentarer
Trackback
