Att Förvandlas Till Sina Föräldrar?
Läste en text författad av en kvinna som var förskräckt över att hon blev alltmer lik sina föräldrar. Det där har man ju hört otaliga gånger. Så ofta att det starkt gränsar mot att vara en klyscha. Själv är jag mer rädd att mina barn ska förvandlas till mig. Inte för att jag är särskilt missnöjd med att vara mig själv. Jag är däremot klart ofullkomlig. Medan mina barn är - fullkomliga! Ibland tycker jag att se på mina barn påminner om att se mig i spegeln men bara se mina positiva sidor återspeglas. Förutom då ett antal bra sidor som jag själv inte är i närheten av att vara begåvad med.
Jag har ingen särskild rädsla att förvandlas till mina föräldrar. Troligen liknar jag dem på många sätt. Har man bott med någon i nästan 20 av sina mest formbara år kommer det självklart att märkas. Successivt får jag möjligen en djupare insikt i hur de fungerat och tänkt. Vid det här laget har jag förstås insett att de inte kan allt och att de inte vet allt, vilket jag möjligen trodde när jag var barn. Alltmer inser jag att de, när jag växte upp, nog faktiskt inte visste mer än vad jag själv vet idag, när mina barn växer upp. Och det är ju fan inte mycket!
De här tankarna har viss bäring mot en teckning jag såg för någon dag sedan. Det var Jan Stenmark, givetvis. En bild på ett bombplan som fäller sin dödliga last. Bildtexten (ungefär) : ”mamma kallade fingret som öppnade bombluckan för ”slickepott””.
Massmördare, våldtäktsmän, bombpiloter ja rentav Sir Alex Ferguson; alla har de burits inuti en förälders kropp. De har fötts fram under stora smärtor, ammats och skötts om, kramats och pussats. Man har bytt blöjor och torkat spyor. Jag skulle tro att så gott som alla människor åtminstone någon gång blivit betraktade av föräldrar som känt en överväldigande kärlek. Jag vet förstås att många av de som senare blir grova brottslingar har en allt annat än puttinuttig uppväxt, att många av dem rentav själva utsatts för grova övergrepp under uppväxten.
Men. Ändå.
Jag tycker resan från ”slickepott” till ”bomblucka” är oerhört tankeväckande.
På ett ganska hjärtskärande vis.
