Sånt Man Filosoferar Över När Man Går Till Jobbet Och Tittar På Träden Och Tänker På Bob Dylan Och På Våren
Sommaren föds på nytt ur våren.
Den vår vi befinner oss i nu.
Den kalla vinterns dödskyla förvandlas till blommande högsommar på några korta veckor.
Det är förstås fantastiskt. Ett sorts mirakel varje gång det sker.
Inte olikt när ett barn föds. Att något finns där för att starta det första andetaget.
Någonting magiskt sätter igång hjärtats första slag.
Det påminner om hur någonting startar lövsprickningen.
Fyller gulnade grässtrån med grön klorofyll.
Förvandlingen är överväldigande.
Lika stor förvandling sker när högsommaren övergår till höst. Som blir till vinter.
Metamorfosen är exakt lika omstörtande men förstås sällan besjungen eller hyllad.
Någonting finns där för att hugga ner även den starkaste av somrar.
De mäktigaste av blommor kommer blekna och dö.
Magin i detta är lika stor som i vårens skaparkraft. Exakt lika stor.
Ingen förvånas över hösten. Ingen förväntar sommaren att bestå i all tid.
Vårens seger över vintern förvånar oss däremot varje gång den sker.
Som att det goda, i form av våren, kan besegra den ondskefulla vintern alltid överraskar.
Medan hösten bara är vårat oundvikliga öde. Som vi accepterat.
När den drabbar oss väcker den ingen som helst förvåning.
Men hösten är också vårens förutsättning.
Liksom en människas döende börjar med hennes födsel.
anar lappsjuka
