Romanska Bågar
Det förra inlägget var såklart inte författat av mig. Utan av en person med ofantligt mycket högre kapacitet i såväl hjärnkontor som inom den verbala avdelningen. Tomas Tranströmmer. Jag kan väldigt lite om poesi. Jag har läst väldigt lite lyrik. Men jag försöker lära mig. Misstänker att det finns mycket bra som jag missar.
Jag har en inbyggd skepsis mot lyrik. Någonting i uttryckssättet framkallar en stark nej-reflex.
Troligen beror det på att jag genom hela livet tyckt att en del poeter som läser upp sina dikter är pinsamma. De framstår som tillgjorda och pretentiösa. Vissa av dem borde upplysas om att bara för att de blundar och kvider fram sina dikter med ansträngd röst så blir texterna inte automatiskt bättre. Inte ens om de med förvridet ansiktsuttryck vrider sig av och an som om de anfölls av osynliga vildvittror. Någon borde berätta för de här poeterna att såna där hyss var gamla redan i början av 60-talet. Vill man framkalla en känsla av ”innerlighet” eller ”originalitet”, som jag gissar är den bakomliggande planen är det fel väg att gå.
Nej.
Det fungerar bättre för mig att läsa än att se och höra poesi. De få gånger jag sett s.k. estradpoesi har jag drabbats av känslor starkt gränsande mot panikångest.
Pinsamhet på Kanal 5 nivå.
Rent generellt har jag ju inga problem med överspända artister i andra sammanhang. Så detta mitt problem borde gå att komma över. Men än så länge föredrar jag det skrivna framför det upplästa.
Det jag gillar mest med Romanska Bågar, som dikten i mitt förra inlägg heter, är för det första att den är begriplig. Långtifrån alla dikter är ju det. I och för sig kan även väldigt svårtydda texter vara bra, jag gillar ju för tusan Bob Dylan och tidiga R.E.M. Men extra bra är det nog ändå när jag förstår.
För det andra fångas en känsla jag haft och uttrycks på ett sätt som är mycket bättre än vad jag själv skulle klara av. Det är också bra. Ibland kan man ju rentav läsa en eller annan dikt som sätter ord på sånt jag inte alls insett förut. Eller som förändrar eller nyanserar hur man tänker på vissa saker. Sånt gillar jag. Såklart.
För det tredje packar Romanska Bågar in allt det ovanstående på några få rader. Det tycker jag är väldigt häftigt. Och bra.
Mer sånt om jag får be. Kanske man rentav skulle låna en Tranströmmer på biblan?
Då måste jag förstås ställa mig invid lyrikhyllan. Har faktiskt haft en motvilja att göra ens det tidigare. Men tror kanske jag övervunnit åtminstone den fjantigheten vid det här laget.
