Hockey
”När man står här går man flera tusen år tillbaka i mänsklig utveckling.”
Orden är en av mina vänners. De uttalades med vidgade pupiller, halvöppen mun och under tung andhämtning. Droger var ej inblandade. Däremot hockey. Han avsåg att vi regredierade till någon sorts grottmansnivå när vi stod där på ståplats och skrek om domarjävlar och liknande.
Han hade väl inte helt fel.
En del av idrott kan vara adrenalin, testosteron och en kraftig stimulans av hjärnans utvecklingshistoriskt äldsta delar.
Just nu pågår slutspel i elitserien. Det ovanstående går inte att bortse ifrån där. För den som, i likhet med mig, gillar att dra förhastade slutsatser och att se samband som kanske bara är inbillade finns här ett veritabelt smörgåsbord. Jag tycker mig se skillnader mellan hur man reagerar i Ångermanland, där jag bor nu, jämfört med Norrbotten, där jag är uppvuxen.
När det går dåligt för Luleå Hockey fylls min Facebook omedelbart av stenhårda sågningar av spelarna i det egna laget. Vill man vältra sig i det här kan man kolla på kommentarssidorna på t.ex. Norrländskan eller Kuriren (fast som vanligt när det gäller anonyma kommentarer på morgontidningarnas hemsidor så verkar en majoritet av inläggen ha ursprung ur en den allra grundaste och grumligaste delen av mänsklighetens genpool).
Ett annat återkommande tema hos norrbottningar som lider nederlag är: ”hela Sverige skrattar åt oss”. Jag vet inte varför det är så. Men hur vi bedöms av andra verkar vara oerhört viktigt. Vi får lätt känslan av att alla är emot oss. Speciellt är media emot oss. Alla segrar vi vinner ska betraktas mot bakgrund av detta. När Luleå Hockey lyckades vinna SM guld minns jag hur fler än en av oss som kollade på TV just då ställde sig upp och höll långa anföranden om hur de partiska kommentatorerna kunde dra åt helvete efter slutsignalen gått. Ofta ackompanjerat av anklagande pekfingrar mot TV skärmen. Vi var nyktra (just då). Bara helt övertygade om att alla utom oss ville att Luleå skulle misslyckas. Vi ville köra ner denna vår seger i halsen på hela vår omgivning. Och vi gjorde vårat bästa för att uppnå just det.
I Ångermanland finns en enkel strategi för att hantera motgång. Det är det rakt omvända från det norrbottniska sättet. Det är aldrig det egna lagets fel att det går dåligt, det finns alltid andra att skylla på. Vanligast är att skylla på domarna. Man kan lätt få intrycket av att ångermanlänningar skyller allt dåligt som överhuvudtaget existerar på hockeydomarna i elitserien. Allt ifrån inflationen till HIV och till kriget i Libyen verkar kunna bero på dem. I brist på domare skyller man på sportchefen eller föreningens styrelse. Aldrig på det egna laget.
Seger och framgång i Ångermanland är mindre komplicerat än i Norrbotten. Det är bara glädje. Kanske en smula överdriven. Men inte så intimt förknippat med en känsla av revansch och att ge hela Sverige fingret.
Nu är iallafall Luleå Hockey precis utslagna ur SM slutspelet efter en ändå framgångsrik säsong. De bittra kommentarerna lyser faktiskt med sin frånvaro. Även på morgontidningarnas hemsidor. Modo däremot ligger risigt till i kvalserien. Hur risigt ligger man till? Jo, såpass dåligt att det ovanstående inte längre riktigt gäller. Ingen pratar längre om att Modos motgångar beror på domarna.
Det är ett paradigmskifte så radikalt att man verkligen förstår att något fullständigt världsomstörtande har skett.
