Så Här:
Vi tar väl ändå ett sånt här inlägg. Lite grann som dagboksanteckning för mig själv, lite grann som upplysning till de som eventuellt kan vara intresserade.
Det var alltså i söndags som lill-pojken gjorde illa sig. Olle heter han för övrigt. Kokhett vatten åsamkade honom första- och andra gradens brännskador. Ambulanspersonalen bedömde skadornas utbredning till ungefär 25%. Själva skadetillfället kan vi hoppa över här, finns liksom ingen anledning att teckna ner något jag bara behöver blunda för att se.
Sonen och hustrun packas in i ambulans och åker iväg. Jag följer efter en stund senare, när vi ordnat med barnpassning åt storebror och packat lite grejer. Ringer hustrun gång på gång, men givetvis inget svar. Hon har förstås annat att göra än att prata i mobiltelefon i det här skedet. Sticker i riktning mot närmsta akutmottagning som ligger Sollefteå.
Den värsta bilresan någonsin. Dittills.
När jag väl är i Sollefteå ringer hustrun tillslut. De är i - Sundsvall, dvs. 10-12 mil från Sollefteå. Bara styra in bilen på den smala vägen från Sollefteå till Sundsvall via Graninge. Hamnar bakom en timmerbil som håller en hastighet av ca 15 km/h. Omöjligt att köra om. Hustrun ringer igen. Säger att man kommer flyttas till brännskadeenheten på Akademiska Sjukhuset i Uppsala. Jag har auskulterat på den avdelningen. Det är en upplevelse jag kommer ihåg väl. De svåraste brännskadefallen från Uppsala och norröver flygs dit. Det känns verkligen när jag inser att sonen, inte ens fyra månader gammal, nu alltså räknas in i den kategorin. Den värsta bilresan någonsin blir ännu lite värre.
När jag tillslut kommer fram till Sundsvall ligger Olle i en sorts spjälsäng av metall och en smärre stab av läkare och sköterskor cirkulerar kring honom. Han har kateter. Det har slagit upp blåsor på huvudet. Överkroppen, som är mer skadad än huvudet, är helt omlindad. Ögonen är halvöppna men oseende av det morfin han fått. Det är helt fruktansvärt. Jag har gråtit i bilen, gråter nu ännu lite mer.
Det kommer helikopter från Uppsala. Vi går ut och sonen och hustrun åker iväg. Möter några brandmän på vägen ut. Tänker först inte mer på detta, eftersom brandmän troligtvis ofta är i trakten av akutmottagningar. När jag sitter i bilen och ser helikoptern lyfta inser jag att brandmännen, två stora brandbilar, är utkommenderade för vår skull. Man har stängt av vägen vid Sundsvalls sjukhus när vi ska lyfta och de övervakar skeendena. Det känns oerhört märkligt.
Nästa dag är även jag i Uppsala, Brännskadeintensiven. Blåsorna på Olles huvud är nu till viss del sår. Ögonen är helt igensvullna. Han försöker förgäves öppna dem. Jag gråter igen. Redan nästa dag får vi byta avdelning till en mer normal vårdavdelning. Det känns skönt. Vi börjar lära oss hur man gör för att bäst hålla honom när man ska lyfta och bära honom. Vi får höra att läkningsförloppet kommer vara så såren delvis förvärras till en början, för att därefter börja försvinna efter en vecka. Det visar sig stämma. Jag tänker flera gånger hur märkligt det är att Olles hur kan ha skadats på det här sättet av vanligt vatten, det ser mer ut som resultatet av något frätande.
När vi börjar kunna hålla honom upprät lite mer minskar svullnaden ganska snabbt. Inom bara någon enstaka dag kan han öppna ögonen och det är återigen dags för mig att gråta. Av glädje denna gång. Och det är inte slut med det. Jag tror det är på nyårsafton Olle skrattar för första gången efter han gjort illa sig och resultatet av det är återigen våta kinder på mig, som normalt gråter lika ofta som Halleys komet passerar inom synhåll från jorden.
Nyårsafton 2008 kommer vi aldrig glömma. Vi står och tittar ut över slottet och kyrkan vid tolvslaget medan jag håller Olle. Dagarna på avdelningen går sin gilla gång. Medicindelning, sårtvätt, matning, tröstning etc.
Igår åker jag alltså hem. Det känns som den andra sonen också behöver sina föräldrar. Olle är markant förbättrad, men givetvis är det fortfarande lång väg kvar. På onsdag fattas slutgiltigt beslut ifall han behöver hudtransplantation på de mest utsatta ställena. Om inte kanske han kan lämna Uppsala om en vecka.
Så där. Det var väl i stort sett det hela.
Blir så oerhört imponerad av min familj i allt detta. Framförallt av Olle förstås. Ingen lätt start på livet.
Han gör det så otroligt bra.
Det var alltså i söndags som lill-pojken gjorde illa sig. Olle heter han för övrigt. Kokhett vatten åsamkade honom första- och andra gradens brännskador. Ambulanspersonalen bedömde skadornas utbredning till ungefär 25%. Själva skadetillfället kan vi hoppa över här, finns liksom ingen anledning att teckna ner något jag bara behöver blunda för att se.
Sonen och hustrun packas in i ambulans och åker iväg. Jag följer efter en stund senare, när vi ordnat med barnpassning åt storebror och packat lite grejer. Ringer hustrun gång på gång, men givetvis inget svar. Hon har förstås annat att göra än att prata i mobiltelefon i det här skedet. Sticker i riktning mot närmsta akutmottagning som ligger Sollefteå.
Den värsta bilresan någonsin. Dittills.
När jag väl är i Sollefteå ringer hustrun tillslut. De är i - Sundsvall, dvs. 10-12 mil från Sollefteå. Bara styra in bilen på den smala vägen från Sollefteå till Sundsvall via Graninge. Hamnar bakom en timmerbil som håller en hastighet av ca 15 km/h. Omöjligt att köra om. Hustrun ringer igen. Säger att man kommer flyttas till brännskadeenheten på Akademiska Sjukhuset i Uppsala. Jag har auskulterat på den avdelningen. Det är en upplevelse jag kommer ihåg väl. De svåraste brännskadefallen från Uppsala och norröver flygs dit. Det känns verkligen när jag inser att sonen, inte ens fyra månader gammal, nu alltså räknas in i den kategorin. Den värsta bilresan någonsin blir ännu lite värre.
När jag tillslut kommer fram till Sundsvall ligger Olle i en sorts spjälsäng av metall och en smärre stab av läkare och sköterskor cirkulerar kring honom. Han har kateter. Det har slagit upp blåsor på huvudet. Överkroppen, som är mer skadad än huvudet, är helt omlindad. Ögonen är halvöppna men oseende av det morfin han fått. Det är helt fruktansvärt. Jag har gråtit i bilen, gråter nu ännu lite mer.
Det kommer helikopter från Uppsala. Vi går ut och sonen och hustrun åker iväg. Möter några brandmän på vägen ut. Tänker först inte mer på detta, eftersom brandmän troligtvis ofta är i trakten av akutmottagningar. När jag sitter i bilen och ser helikoptern lyfta inser jag att brandmännen, två stora brandbilar, är utkommenderade för vår skull. Man har stängt av vägen vid Sundsvalls sjukhus när vi ska lyfta och de övervakar skeendena. Det känns oerhört märkligt.
Nästa dag är även jag i Uppsala, Brännskadeintensiven. Blåsorna på Olles huvud är nu till viss del sår. Ögonen är helt igensvullna. Han försöker förgäves öppna dem. Jag gråter igen. Redan nästa dag får vi byta avdelning till en mer normal vårdavdelning. Det känns skönt. Vi börjar lära oss hur man gör för att bäst hålla honom när man ska lyfta och bära honom. Vi får höra att läkningsförloppet kommer vara så såren delvis förvärras till en början, för att därefter börja försvinna efter en vecka. Det visar sig stämma. Jag tänker flera gånger hur märkligt det är att Olles hur kan ha skadats på det här sättet av vanligt vatten, det ser mer ut som resultatet av något frätande.
När vi börjar kunna hålla honom upprät lite mer minskar svullnaden ganska snabbt. Inom bara någon enstaka dag kan han öppna ögonen och det är återigen dags för mig att gråta. Av glädje denna gång. Och det är inte slut med det. Jag tror det är på nyårsafton Olle skrattar för första gången efter han gjort illa sig och resultatet av det är återigen våta kinder på mig, som normalt gråter lika ofta som Halleys komet passerar inom synhåll från jorden.
Nyårsafton 2008 kommer vi aldrig glömma. Vi står och tittar ut över slottet och kyrkan vid tolvslaget medan jag håller Olle. Dagarna på avdelningen går sin gilla gång. Medicindelning, sårtvätt, matning, tröstning etc.
Igår åker jag alltså hem. Det känns som den andra sonen också behöver sina föräldrar. Olle är markant förbättrad, men givetvis är det fortfarande lång väg kvar. På onsdag fattas slutgiltigt beslut ifall han behöver hudtransplantation på de mest utsatta ställena. Om inte kanske han kan lämna Uppsala om en vecka.
Så där. Det var väl i stort sett det hela.
Blir så oerhört imponerad av min familj i allt detta. Framförallt av Olle förstås. Ingen lätt start på livet.
Han gör det så otroligt bra.
Kommentarer
Postat av: Maglan
Usch vad hemskt! :-( Vi lider med er! Inte så lätt att sätta in sig i situationen samtidigt som man försöker förstå rädslan och allt som förälder! Hoppas allt går bra!!
Trackback
