Bad Loser
OK, här är något att fundera på.
Löptävling igår. Runt 40 personer skulle kuta 10,5 km. Alla utom 3-4 av deltagarna var motionärer, många med viss s.k. trivselvikt.
En av dessa motionärer var jag.
Stack iväg en aning för fort och fick en svacka vid 2 km, men kom ganska snart in i en bra rytm som jag kände var den rätta för dagen.
Vid 6 km låg jag tiotalet meter bakom en löpare som gått ifrån mig när jag sackade vid 2 km. Avståndet mellan oss hade sedan varit rätt oförändrat (trots att han stannade och knöt skon!).
Mellan 6 och 7 km gick jag ikapp - och förbi - honom.
Fick ett försprång på tiotalet meter, men inte mer.
Och nu börjar det intressanta.
Efter att till en början ha koncentrerat mig på att bara göra så bra tid som möjligt börjar det också kännas viktigt för mig att komma i mål före min närmsta medlöpare.
Som strax springer ikapp - och förbi - mig!
Återigen blir avståndet oss emellan ca 10 meter. Ingen annan löpare finns inom räckhåll före oss och ingen bakom.
Jag springer så fort jag kan för att samtidigt vara säker på att orka hålla fart ända i mål.
Jag vet också att det kommer en ganska brant backe några hundra meter före mål.
Jag tänker att där ska jag göra ett försök.
Backen kommer och jag pressar på i stort sett det jag har.
Kommer ikapp - och förbi.
Det fåtaliga publiken hejar (på min medtävlare).
Jag öser allt som går sista biten in i mål och skär mållinjen med en härlig känsla.
Min antagonist kommer i mål tjugotalet sekunder senare. Han, å sin sida, utstöter ett ljud av tydligt missnöje vid målgång. Han är i min ålder, kanske något år yngre.
Jag lyckas bärga sjätte plats medan han får nöja sig med sjunde.
Jag har en bra känsla hela kvällen igår och en stor del av dagen idag.
Man kan fråga sig varför.
Om man försöker se på det hela med lite perspektiv.
Varför är det värt att pressa sig så hårt som jag gjorde i ett sånt här, egentligen rätt löjligt, sammanhang?
Kan inte säga säkert själv. Men jag tror att en stor del av förklaringen är att det viktigaste inte var att vinna, utan det viktigaste var att inte få stryk.
En viktig skillnad mellan de sakerna.
Är man dålig förlorare så är man. Spelar ingen roll vilket sammanhanget är.
Det positiva med att vara dålig förlorare är naturligtvis att man mår bra. När det går bra!
Löptävling igår. Runt 40 personer skulle kuta 10,5 km. Alla utom 3-4 av deltagarna var motionärer, många med viss s.k. trivselvikt.
En av dessa motionärer var jag.
Stack iväg en aning för fort och fick en svacka vid 2 km, men kom ganska snart in i en bra rytm som jag kände var den rätta för dagen.
Vid 6 km låg jag tiotalet meter bakom en löpare som gått ifrån mig när jag sackade vid 2 km. Avståndet mellan oss hade sedan varit rätt oförändrat (trots att han stannade och knöt skon!).
Mellan 6 och 7 km gick jag ikapp - och förbi - honom.
Fick ett försprång på tiotalet meter, men inte mer.
Och nu börjar det intressanta.
Efter att till en början ha koncentrerat mig på att bara göra så bra tid som möjligt börjar det också kännas viktigt för mig att komma i mål före min närmsta medlöpare.
Som strax springer ikapp - och förbi - mig!
Återigen blir avståndet oss emellan ca 10 meter. Ingen annan löpare finns inom räckhåll före oss och ingen bakom.
Jag springer så fort jag kan för att samtidigt vara säker på att orka hålla fart ända i mål.
Jag vet också att det kommer en ganska brant backe några hundra meter före mål.
Jag tänker att där ska jag göra ett försök.
Backen kommer och jag pressar på i stort sett det jag har.
Kommer ikapp - och förbi.
Det fåtaliga publiken hejar (på min medtävlare).
Jag öser allt som går sista biten in i mål och skär mållinjen med en härlig känsla.
Min antagonist kommer i mål tjugotalet sekunder senare. Han, å sin sida, utstöter ett ljud av tydligt missnöje vid målgång. Han är i min ålder, kanske något år yngre.
Jag lyckas bärga sjätte plats medan han får nöja sig med sjunde.
Jag har en bra känsla hela kvällen igår och en stor del av dagen idag.
Man kan fråga sig varför.
Om man försöker se på det hela med lite perspektiv.
Varför är det värt att pressa sig så hårt som jag gjorde i ett sånt här, egentligen rätt löjligt, sammanhang?
Kan inte säga säkert själv. Men jag tror att en stor del av förklaringen är att det viktigaste inte var att vinna, utan det viktigaste var att inte få stryk.
En viktig skillnad mellan de sakerna.
Är man dålig förlorare så är man. Spelar ingen roll vilket sammanhanget är.
Det positiva med att vara dålig förlorare är naturligtvis att man mår bra. När det går bra!
Kommentarer
Trackback
