Läst: Den Femte Kvinnan av Henning Mankell
Vad: En Wallanderdeckare. Seriemördare har ihjäl olika otrevliga män meddelst mycket otrevliga metoder. "Det ökade våldet" diskuteras mycket. Det var ju på tapeten där i mitten av 90-talet. Eller, rättare sagt, så länge jag minns har det hetat att våldet "ökar och blir grövre". Så låter det fortfarande. Olika medborgargarden figurerar, vilket kanske var lite mer tidstypiskt. Också krisar Wallander på det där typiska sättet som medelålders män i deckare gör: kvinnor, barn som plötsligt är vuxna, problem med sina åldriga föräldrar etc.
Jag tyckte: Detta är alltså boken som kom efter "Villospår" som jag läste ut förra veckan. Hade inte läst Mankell förut och tycker man kan ana vissa återkommande skrivarknep. Exempelvis gillar han att låta läsaren ligga steget före utredarna. Man vet lite mer när man sitter och läser än vad poliserna i boken gör. Han verkar också gilla att låta bokens huvudpersoner (mördare+polis) snudda vid varandra i verkliga livet. Det sistnämnda gjordes klart mer effektivt i "Villospår" som också i övrigt var bättre. Mer spännande. Gillar hur poliserna (i båda böckerna jag läst) skickas iväg på spår som visar sig helt värdelösa, ger åtminstone en känsla av realism i historier som ju egentligen är allt annat än realistiska. Wallander beskrivs inte heller här som en övermänsklig superpolis, vilket också är en styrka.
Betyg: 3
