Thomas blogg

OK, här är en iakttagelse som jag är säker på är helt unik: Rolling Stones var ett rätt hyfsat band där i början på 70-talet.
Kors i taket.
Minns hur jag brukade lyssna på en Stones Greatest Hits i familjens gamla Audi på 80-talet. Hade hittat en kassett i en låda någonstans och det visade sig vara Hot Rocks med Stones. Lyssnade på den kassetten i timtal. Plågade min omgivning med att ta med mig kassetten överallt och propsa på att den skulle spelas. Ofta satt jag kvar i bilen en halvtimme efter alla andra hade gått in och lyssnade om och om igen på Jumpin´ Jack Flash.

Har lyssnat en hel del på Stones under julhelgen och återigen imponerats.
Mellan åren 1968 och 1972 gjorde man Beggars Banquet, Sticky Fingers, Let It Bleed och Exile On Main Street. Fyra kanonalbum på lite drygt fyra år. Man skulle kunna säga att någon sorts ritning för hur en viss typ av rockband ska se ut och låta cementerades med de där skivorna. Och orginalet är som alltid bättre än kopiorna. När det kommer till dekadent rock framförd av musiker iförda bandanas och glitter har ingen gjort det bättre än Stones. Många har förstås försökt. Och misslyckats.
Hittade en konsertvideo från deras USA-turné 1972 på DC. Det är rätt häftigt.
Vad sägs om att inleda en konsert med Brown Sugar, fortsätta med Bitch, Gimme Shelter, Dead Flowers och sedan drämma till med Keef Richads paradnummer Happy? Detta dessutom medan Keith R. fortfarande iddes/kunde leverera den låten på ett hyfsat sätt. Inte många band som kan leverera en liknande öppningssalva.
Mick Jagger halsar Jack Daniels och frågar publiken varför de inte är i kyrkan, när det är söndag...
Keith Richards missar början på Bitch på ett sätt som känns "mucho raawk and råååll".
Bill Wyman ser ut som han väntar på bussen.
I mitten tappar konserten lite fart när man drar ner tempot med Love In Vain och jag har lite problem att hålla intresset under hela Midnight Rambler. På slutet drämmer man i med Jumpin´ Jack Flash och Street Fighting Man.
Och det är ju inte så dåligt.