Kalla!
Sportsändningar där man sitter med en klump i halsen och kämpar för att inte fälla en tår är händelser som kan definieras som goda händelser. I biblisk mening är de något av godo.
De första exemplen jag själv kommer att tänka på är:
Ravellis straffräddning mot Rumänien.
Stefan "Skuggan" Nilsson täcker skott med könsorganet då bara enstaka sekunder återstår av sista SM-finalen mellan Luleå och Frölunda.
Carolina Klyfts sista längdhopp vid VM i Paris.
Och så givetvis när Charlotte Kalla åker ikapp nästan en minut på Virpi Kuitunen.
Självklart.
Hustrun frågade häromdagen ifall jag kanske skulle föredragit att gifta mig med Charlotte Kalla. Man kunde ana en pyttans gnutta kyla i hennes röst när hon sa det... Och det var ändå bara efter femte etappen i Tour De Ski. Igår sa hon ingenting.
Expressens webfråga idag var ifall man var kär i Charlotte Kalla - 70% av de som svarat har kryssat i "Ja, upp över öronen."
Det är bara så jäkla kul, det här.
Lyssnade på lokalradion i Norrbotten efter att Charlotte Kalla hade vunnit guld JVM häromåret. Bl.a. intervjuades hennes farfar, som tydligen ska ha tagit med henne till skidspåret första gångerna. Han fick den (oundvikliga?) frågan som ställs i alla sportsändningar: "hur känns det?"
Hans svar?
"Jo. Nå. Det känns...ganska så...bra."
Läser nu hur olika journalister försöker bräcka varandra i vem som kan måla upp den mest fantastiska framtiden för IFK Tärendös hjälte. T.ex. hade något ljushuvud på Aftonbladet räknat ut hur många OS-guld hon skulle ta 2010... Det var redan klappat och klart, verkade det som.
Suck.
Varför inte bara glädjas åt det som gått bra nu och som ingen kan ta ifrån henne? Eller...vadfan...som ingen kan ta ifrån oss skidintresserade svenskar som länge vandrat i dödsskuggans dal.
Två svenskor bland de 13 bästa. Bara en norska inom samma intervall.
Och då har ändå svenskorna sina 2-3 mest meriterade åkare hemma. Medan norskorna kört med alla sina bästa.
Det känns...ganska så...bra.
De första exemplen jag själv kommer att tänka på är:
Ravellis straffräddning mot Rumänien.
Stefan "Skuggan" Nilsson täcker skott med könsorganet då bara enstaka sekunder återstår av sista SM-finalen mellan Luleå och Frölunda.
Carolina Klyfts sista längdhopp vid VM i Paris.
Och så givetvis när Charlotte Kalla åker ikapp nästan en minut på Virpi Kuitunen.
Självklart.
Hustrun frågade häromdagen ifall jag kanske skulle föredragit att gifta mig med Charlotte Kalla. Man kunde ana en pyttans gnutta kyla i hennes röst när hon sa det... Och det var ändå bara efter femte etappen i Tour De Ski. Igår sa hon ingenting.
Expressens webfråga idag var ifall man var kär i Charlotte Kalla - 70% av de som svarat har kryssat i "Ja, upp över öronen."
Det är bara så jäkla kul, det här.
Lyssnade på lokalradion i Norrbotten efter att Charlotte Kalla hade vunnit guld JVM häromåret. Bl.a. intervjuades hennes farfar, som tydligen ska ha tagit med henne till skidspåret första gångerna. Han fick den (oundvikliga?) frågan som ställs i alla sportsändningar: "hur känns det?"
Hans svar?
"Jo. Nå. Det känns...ganska så...bra."
Läser nu hur olika journalister försöker bräcka varandra i vem som kan måla upp den mest fantastiska framtiden för IFK Tärendös hjälte. T.ex. hade något ljushuvud på Aftonbladet räknat ut hur många OS-guld hon skulle ta 2010... Det var redan klappat och klart, verkade det som.
Suck.
Varför inte bara glädjas åt det som gått bra nu och som ingen kan ta ifrån henne? Eller...vadfan...som ingen kan ta ifrån oss skidintresserade svenskar som länge vandrat i dödsskuggans dal.
Två svenskor bland de 13 bästa. Bara en norska inom samma intervall.
Och då har ändå svenskorna sina 2-3 mest meriterade åkare hemma. Medan norskorna kört med alla sina bästa.
Det känns...ganska så...bra.
Kommentarer
Trackback
