The Kids Are Alright
Det är dom ju nu. Alla kidsen i min familj. Friska alltså. Tyckte det där var en rolig rubrik och dessutom en chans att referera till The Who.
Ja, ja. Jag vet. Ha ha. Ho ho.
Inte jättekul.
Men hur som haver.
Lekte diverse lekar med äldstpojken igår. Vi härjade framgångsrikt på vinden. Bland annat spelade vi ett intressant spel som kan beskrivas som en kombination mellan kurragömma, golf och squash. Till vår hjälp hade vi badmintonracket. Naturligtvis.
När vi varvade ner efter detta bad jag sonen hitta på en historia. En läskig historia, tillade jag, lite grann för att det inte skulle bli ännu en historia som handlade om hans favoritobjekt att berätta om. Nämligen bajskorvar. Det känns som jag fyllt min kvot med bajskorvshistorier nu. Istället hittade han på en historia om ett troll. Och inte vilket troll som helst. Det var så stort att naglarna var stora som berg. Till frukost varje morgon åt trollet 1000 barn.
Sonen varvade upp mer och mer. Och blev räddare och räddare.
Till slut grät han nästan - åt sin egen historia!
Han ville genast gå ner från vinden och vägrade senare på kvällen gå upp ensam.
Kanske hör det också till historien att jag, så att säga, dramatiserade delar av hans troll-berättelse genom att tillföra trovärdiga troll-ljud. Jag tyckte det tillförde en extra dimension. Kanske inte var helt genialiskt, dock.
Idag: luciatåg på dagis.
Jag skulle kunna utmana vem som helst att gå på ett luciatåg på dagis utan att bli lite grann rörd. Jag tror inte det är möjligt. Ni som varit där vet hur det är:
Samma sång som framförs i tre olika tempon samtidigt.
Ledsna lucior som gråtande springer ut till sina föräldrar.
Tomtar som tar till knytnävarna i interna uppgörelser.
Pepparkaksgubbar med fem storlekar för stor hatt.
Et cetera.
Vackert. Rentut.
