Paula Radcliffe
Marathon är faktiskt en riktigt rolig TV-sport. Har tyckt det åtminstone sedan jag själv lyckades genomföra ett marathonlopp. Innan dess tyckte jag nog det räckte att se bara målgången. Men nu, kanske eftersom jag själv nu känt hur man mår under sista milen, har mitt intresse ökat.
Jag gillar hur ett marathonlopp ställer stora krav på deltagarnas självkännedom; man måste våga hålla det tempo som passar just dig själv. Inte dras med i en för hög fart eller bli för defensiv.
Dessutom måste alla, även de allra bäst tränade, utstå stora mängder smärta. Det tycker jag också är tilltalande.
Marathon är dessutom en sport där doping troligtvis knappt förekommer. Bloddoping skulle jag tro är tämligen meningslöst, steroider ännu mer. Vem som vinner ett marathonlopp beror inte främst på syreupptagningsförmåga eller maxstyrka. Man måste ha gjort sin tunga träning, lyckats med sin formtoppning och sedan är det den tjurigaste som vinner. Det finns inget att skylla på: ingen domare, inga vallamissar, inga baddräkter som kan spricka.
Tjurigast vinner.
Härligt!
Skrev tidigare om elitidrottare man kan tycka synd om. Såg ett par sådana även idag. Deena Kastor fick kliva av ganska snabbt. Sen hade vi också löparen från Lesotho som när hon ledde marathonloppet plötsligt reagerade som att hon stukat foten, fastän hon inte gjorde det. Hon stannade, grimaserade och det såg ut att vara över för hennes del. Innan hon repade nya krafter och märkligt nog sprintade ikapp täten igen bara för att strax därefter återigen få vika sig. Denna gång permanent.
Värst dock för Paula Radcliffe, skulle jag tro.
Hon har ju världsrekordet på marathon och har en imponerande karriär bakom sig. Enda plumpen i protokollet är väl misslyckanden i OS genom åren. Senast bröt hon. Idag verkade hon få kramp med bara några få kilometer kvar.
Hon stannade förtvivlad och stretchade. Jag själv bröt Stockholm Marathon med kraftig kramp några km från mål och kände igen en del av Paula Radcliffes förtvivlan. Till skillnad från mig tog hon sig dock i mål.
Men när jag stod och begrundade mitt öde medan krampen slet i lår, vader och armar(!) fick jag iallafall göra det ostört.
Radcliffe fick utstå ett närgånget anfall från en hel flock pressfotografer medan hon kämpade mot tårarna och chanserna till ett efterlängtat guld gick upp i rök.
Tough shit faktiskt.
Jag gillar hur ett marathonlopp ställer stora krav på deltagarnas självkännedom; man måste våga hålla det tempo som passar just dig själv. Inte dras med i en för hög fart eller bli för defensiv.
Dessutom måste alla, även de allra bäst tränade, utstå stora mängder smärta. Det tycker jag också är tilltalande.
Marathon är dessutom en sport där doping troligtvis knappt förekommer. Bloddoping skulle jag tro är tämligen meningslöst, steroider ännu mer. Vem som vinner ett marathonlopp beror inte främst på syreupptagningsförmåga eller maxstyrka. Man måste ha gjort sin tunga träning, lyckats med sin formtoppning och sedan är det den tjurigaste som vinner. Det finns inget att skylla på: ingen domare, inga vallamissar, inga baddräkter som kan spricka.
Tjurigast vinner.
Härligt!
Skrev tidigare om elitidrottare man kan tycka synd om. Såg ett par sådana även idag. Deena Kastor fick kliva av ganska snabbt. Sen hade vi också löparen från Lesotho som när hon ledde marathonloppet plötsligt reagerade som att hon stukat foten, fastän hon inte gjorde det. Hon stannade, grimaserade och det såg ut att vara över för hennes del. Innan hon repade nya krafter och märkligt nog sprintade ikapp täten igen bara för att strax därefter återigen få vika sig. Denna gång permanent.
Värst dock för Paula Radcliffe, skulle jag tro.
Hon har ju världsrekordet på marathon och har en imponerande karriär bakom sig. Enda plumpen i protokollet är väl misslyckanden i OS genom åren. Senast bröt hon. Idag verkade hon få kramp med bara några få kilometer kvar.
Hon stannade förtvivlad och stretchade. Jag själv bröt Stockholm Marathon med kraftig kramp några km från mål och kände igen en del av Paula Radcliffes förtvivlan. Till skillnad från mig tog hon sig dock i mål.
Men när jag stod och begrundade mitt öde medan krampen slet i lår, vader och armar(!) fick jag iallafall göra det ostört.
Radcliffe fick utstå ett närgånget anfall från en hel flock pressfotografer medan hon kämpade mot tårarna och chanserna till ett efterlängtat guld gick upp i rök.
Tough shit faktiskt.
Kommentarer
Trackback
