Löpningens Romantik
Vad menar jag egentligen med det? "Löpningens romantik"?
Jo, jag menar följande:
Var och sprang halvmarathon i Nordingrå igår. Jag är rätt nöjd med min insats, även om det inte gick så fort som jag hade önskat. Två varv på en 10,5 km bana som har en stigning på 150 höjdmeter per varv kanske inte inbjuder till blixtsnabba tider.
Men jag sprang så fort jag kunde just igår. Då får man vara nöjd.
Även om det var bittert att bli omsprungen, eller rättare sagt förbijoggad, av två herrar i övre medelåldern som samtalade obesvärat ca 1 km före mål. Själv var jag i just det skedet av loppet inte i s.k. pratbart tillstånd. Men, men.
Det ovanstående har för övrigt mycket lite med rubriken på det här inlägget att göra.
Det har däremot segraren i korta loppet, kvartsmarathon.
Segrare över den distansen var en 17-årig kille som kommit till Sverige från Etiopien för ca. en månad sedan. Han har redan hunnit vinna ett 3000-meterslopp i Sverige och igår alltså ännu en seger.
Han hade ett litet förspång när målet närmade sig. Förmodligen visste han inte riktigt hur långt det var kvar. Det var som att han la in en extra växel när han såg målet. Det såg ut att vara hur enkelt som helst, han bara flöt iväg till synes helt utan ansträngning.
Segerintervju på knagglig engelska följde efter målgång.
Då framgick det att han inte tränat på ungefär ett år. Jag skulle anta att han haft fullt upp med att klara sig som flykting under den tiden.
Det var ju kul att vinna, sa han. Men nu ska han träna lite också: "then I can compete".
Sånt är löpningens romantik när den är som bäst.
En sån kille kan verkligen bli precis hur bra som helst. Det där är ett uttryck man läser nu och då, men det är sällan så sant som i det här fallet.
Hoppas allt kommer klaffa framöver för honom.
