Thomas blogg

...but boring stories of glory days.

O.K.
Att skriva en hyllningsbetonad historia om Bruce Springsteen är kanske att slå in öppna dörrar med haubits.
Men likafullt.
Min favoritskiva med Springsteen är Darkness On The Edge Of Town. Följt av Born To Run. 
Sen, på tredje plats, skulle jag placera Born In The USA.
Knappast ett kreddigt val.
Och det finns också en del man kan störa sig på med just den skivan. 
Som till exempel den nationalsångsliknande, vifta-med-knytnäven-i-luften-inspirerande titellåten. Läste någonstans att Ronald Reagan försökte använda sig av den låten i en valkampanj. Vilket Springsteen (så klart) stoppade. Men att Reagan överhuvudtaget var intresserad av att använda sig av låten för sina mörka syften säger nog en del om varför jag har problem med den. Texten, om man ger sig tid att lyssna på mer än refrängen, är förstås mycket mer nyanserad än många verkar tro. Men ändå. Jag får obehagliga Oliver North-vibbar.
Sen så är det svårt att komma runt det faktum att jag inte riktigt gillar att jag gillar skivor som så många andra också gillar. Kanske speciellt som så många amerikaner gillar. Det finns förmodligen en kreddpajas även i mig. Det är väl lättare att säga att man verkligen gillar (smala) The Ghost Of Tom Joad än att man gillar (megakommersiella) Born In The USA. Antar jag.
Men. 
Bortsett från ovanstående invändningar, som ju faktiskt är rätt fjantiga, så tycker jag Born In The USA är jäkligt bra.
Jag ska väl inte påstå att jag blev rörd till tårar av My Hometown förra vintern. Men det var nära. En rejäl klump i halsen när jag susade fram genom norrbottniskt vinterlandskap. Ett gott betyg.
Mina favoritlåtar på skivan är (för dagen) No Surrender och Bobby Jean.
No Surrender är förstås klassisk Springsteenmark, med bitterljuva hågkomster från det förflutna. Gillar verkligen sången i verserna, där otroligt mycket feeling pressas in på otroligt få toner: mycket av verserna rabblas nästan entonigt. Springsteen kör en liknande entonig sång-approach på en del andra låtar på den här skivan men här lyckas han bäst. Gillar också verkligen orgelstämman på No Surrender, den bryter mot övriga rytmen på ett - får man säga - jäkligt häftigt sätt.
(Temat "bitterljuva hågkomster från det förflutna" återkommer för övrigt på titt som tätt på skivan. Tillsammans med några av mina andra favoritteman. Springsteen var 35 när skivan kom ut, själv är jag 34. Go, som dom säger, figure.)
Bobby Jean föreställer jag mig är ett sorts öppet brev till "Miami" Steve Van Zandt. Jag gillar verkligen när jag själv börjar tolka in egna meningar i låtar, givetvis helt utifrån egna fantasier. Det är lite som att försöka lista ut vem mördaren är då jag läser deckare.

Hitsen då? Trots allt släpptes sju av låtarna från skivan som singlar.
Ja, titellåten har jag ju redan berört. Men jag kan sedan inte ljuga och säga annat än att jag gillar t.o.m. Dancing In The Dark, även ifall det i vissa kretsar sannolikt är jämförbart med att erkänna att man gillar att tortera kattungar. Jag gillar också Glory Days, speciellt telecastern (dvs. elgitarren) man hör i inledningen och genom hela låten.

Målade tak i vårt blivande hem idag.
Dansade omkring med rollern till Born In The USA.
Ifall man tycker att ovanstående är rent skitsnack rekommenderas att lyssna på den här skivan under liknande omständigheter.