Thomas blogg

Stack ut och löptränade ikväll. Möttes av en intressant syn efter bara några hundra meter. Uppför backen som jag sprang nedför stretade en kvinna med härjat, hästliknande ansikte.
Om man tänker sig en anorektisk travare som röker 2 paket Marlboro om dagen kommer man ganska nära en beskrivning av hennes anletsdrag. Testar av grått hår hängde ner över den trenchcoat (!) som den luggslitna kvinnan bar. Eller man kanske skulle säga: håret stack ut under tomteluvan hon hade på sig.
För hon hade faktiskt en tomteluva på skallen. En luva modell Extra Large.
En rätt påkostad luva såg det dessutom ut att vara, med stora guldstjärnor på pälsfodret.
Som var och en med lätthet kan tänka sig var detta, som sagt, en mycket intressant syn.
En syn som kanske passade bra in på den musik jag haft på hjärnan idag:
The Pixies.
Dagens Löpmantra (dvs. en textrad som snurrar i skallen medan jag löptränar) var "I Am Un Chien Andalusien". Snutten är hämtad ur Debaser med Pixies och syftar givetvis på filmen Den Andalusiska Hunden av Salvador Dali och Luis Bunuel. Av någon anledning skulle kvinnan med hästansiktet passat bra in i någon av The Pixies låtar tänkte jag. Hade inte blivit förvånad ifall hon dragit fram en rakkniv och viftat i riktning mot mitt öga, á la Salvador Dali.
Det var det ena jag tänkte.
Det andra jag tänkte var hur många likheter jag tycker det finns mellan Pixies och Led Zeppelin. Båda banden har varit mycket nyskapande och inflytelserika. De har inspirerat drösvis med band och jag gillar bägge banden, men kan inte riktigt med sångarna och sången. Gitarristerna, speciellt Jimmy Page förstås, har bildat skola. Trummisarna i båda banden är bland de bästa inom sina respektive områden. Kim Deal har förmågan att göra enkla baskomp roliga genom att spela precis det jag inte tror hon ska spela. Och om man inte förstått John Paul Jones allmänna storhet som basist och arrangör har man inte hört vare sig inledningen till "How Many More Times" eller "Automatic For The People" med R.E.M.
Och så jävla vidare.
Men nu var det sångarna det skulle handla om. Och deras svagheter.
Värst är Led Zeppelin. Texterna är ofta sorgligt usla. Ett exempel:  "I met a girl so fair,
But Gollum, and the evil one crept up
And slipped away with her"
(Jo det är DEN Gollum man menar!)
Alltsammans levererat i gäll och irriterande falsett.
Frank Black i Pixies är väl på det stora hela mer uthärdlig. Dessutom handlar hans texter vanligen inte om vare sig svartalver eller norska vikingar.
Men då var det ju det där med skriken.
De hysteriska skriken.
Joey Santiago i Pixies har sagt att han brukar backa ifrån monitorhögtalarna på spelningar när han vet att ett av Frank Blacks skärande skrik är på gång.
Och jag förstår honom.

Allt sammantaget ger detta att både Led Zep och Pixies är bra.
Men inte överjävligt bra.
Det, kan man säga, är kortversionen av vad jag vill ha sagt. 

Lite bonusinformation: sökte lite på Den Andalusiska Hunden och fick reda på att kvinnan som spelar "Young Girl" i den filmen, dvs. kvinnan som får sitt öga uppskuret meddelst rakkniv hette Simone Mareuil.
Hon tog sedermera livet av sig genom att elda upp sig själv.
Vad säger man egentligen om sånt?