Thomas blogg

Man är tammigfanken för sorglig. Eller kanske bara inte 23 år gammal längre. Därmed inte sagt att det finns ett direkt samband mellan att vara äldre än 23 och att vara sorglig. Förstås. Egentligen har jag nog aldrig någonsin varit mindre sorglig än vad jag är just nu.
Men.
Det känns lite sorgligt att ha förlorat förmågan att totalt snöa in på en skiva. Det var ju något som brukade vara rätt så roligt.

Jag minns hur det brukade vara:

Jag köpte skivan, öppnade under rituella former förpackningen, slog på musiken och lutade mig tillbaka och gick igenom varje millimeter av omslaget med en noggrannhet som hade imponerat på Horatio Caine i CSI Miami. Till slut kunde jag nästan identifiera skivan bara på lukten. Allra roligast var perioden då jag regelbundet (dvs. samma dag jag fick studielånet) hemsökte Uppsalas second-hand butiker på jakt efter billig vinyl:

"This Years Model" och "Closer" för 50 spänn.

"Docent Död" för 60.

"Venuspassagen" för 40.

Och så vidare.

Jag minns inte riktigt när jag förlorade förmågan att snöa in på en enda skiva. Senaste gången det skedde var nog med "Suicane Gratification" med Paul Westerberg. Köpte den på rea. På Åhlens i Härnösand. Det var så länge sedan att jag spelade in skivan på band för att kunna lyssna i bilen.

1999? 2000?

Skitsamma.

Nu har jag, om än i mycket begränsad omfattning, snöat in på en skiva igen. Och när detta väl händer är det en 12 år gammal skiva. Den är bra att diska till i alla fall.
Radiohead. The Bends.

Sorgligt nog.

Missade den skivan när den kom, trots att den hyllades på alla håll och kanter. Och jag älskade videon (och låten) "Just".  Jag vet inte riktigt varför jag hoppade över den när den kom. Men det är också skitsamma. Hursomhelst är den jäkligt bra. Min höjdpunkt är nog "Fake Plastic Trees". Fantasilöst nog. Så var det sagt.