Now Dig This!
Alltså, The Creeps.
Fasen vad dom var bra.
Egentligen.
Stod med händerna nedkörda i en sörja bestående av diskvatten mättat med upplöst fläskpannkaka och lingonsylt när det där slog mig.
Jag vet inte hur många som minns The Creeps från Älmhult längre. De hade i och för sig en stor hit med "Ooh, I Like It". Men vid det laget hade dom redan gjort sina bästa grejer.
Första och andra skivan: helt lysande.
Inte minst för att vara några småländska snorungar.
Inte för att vare sig ålder eller var man kommer ifrån vanligen spelar någon större roll. Men Robert Jelinek sjunger för tusan som vore han resultatet av en hemlig parningsakt mellan Otis Reddings mamma och Roger Daltreys pappa. Inte en röst man förväntar sig komma ur en tonårig strupe lokaliserad till Älmhult.
Faktiskt.
Minns hur min kompis Trummisen hade en storebror. Denna storebror spelade med i allehanda rockband. Han hade i sin tur kompisar som jag tyckte var smått skräckinjagande. De var långhåriga rockgitarrister, punkare och annat. Han (brodern) hade en flickvän som spelade i ett punkband som hette något som jag inte minns i detalj, men som på ena eller andra sättet anknöt till kvinnliga inälvor. I namnet. På punkbandet, alltså.
Most impressive för någon som vid den tidpunkten laget tyckte att ett tygmärke med "Judas Priest" på jeansjackan kunde vara fullt tillräckligt imponerande tacksåmycket.
Nog om det där.
Jag minns i alla fall hur Storebrodern diskuterade just The Creeps med en av sina allra mest långhåriga och skäggiga vänner:
"Han sjunger så jävla bra på den här låten", sa dom med respekt i rösten.
Det där har etsat sig fast hos mig.
Jag hade ju redan då hört The Creeps. Första gången var det en video (?Don´t Go Away?) som jag lyckades fånga då jag på måfå spelade in det ena eller andra musikprogrammet. De clownade omkring i 60-talskostymer och låten var kanon.
Sedan spelade jag också, mer medvetet, in en kort konsert (kan ha varit från Mejeriet i Lund) där de spelade "You´ll Love Me More Everyday".
Sen köpte jag skivan.
Det var alltså deras andra skiva, "Now Dig This!". Hade inte långt senare med mig den skivan på en fest hemma hos Trummisen. Redan då hade jag lagt mig till med ovanan att ta med mig egna skivor på fester jag skulle på. Ett jävla sätt, egentligen. Ungefär som att ockupera en skivspelare under en hel fest också är ett jävla sätt. På båda dessa punkter måste jag dess värre erkänna mig skyldig vid mer än ett tillfälle.
Skitsamma.
Det var alltså fest hos Trummisen. Jag tog dit min skiva. Säkert inte helt utan baktanke på vad hans storebror tidigare sagt om The Creeps. Det blev en fest som jag framledes talade mycket tyst om (i alla fall fram tills nu). I bästa fall kanske man kan säga att jag lärde mig en del saker. Som t.ex. att man inte ska blanda Eau De Vie med O´Boy-pulver. Det kan nämligen få förvånansvärda och inte helt behagliga konsekvenser.
Och det var inte heller det som var poängen.
Känner hur jag hela tiden tappar tråden här. Men likafullt.
Min skiva, när jag senare hämtade hem den från Trummisen, visade sig då vara panerad med pärlsocker. Skivans omslag som var täckt av skyddsplast var fläckvis täckt av pärlsocker. Jag har fortfarande ingen aning om varför. Detta kan ha skett, tjaa...1988? 1989?. Jag förstår inte varför just den detaljen med pärlsockret fastnat så i mitt medvetande. Men idag - vid diskbänken - många år och mil från Skogsgatan där allt det där andra skedde, så började jag återigen fundera på det där fördömda pärlsockret. Och The Creeps.
Har man inte hört deras första eller andra skiva är det en order att åtgärda denna brist på något lämpligt sätt.
På första skivan ("Enjoy The Creeps") kommer du hitta garageig R´n B med diskantkontrollen dragen rejält i botten, alltsammans generöst kryddat med farfisaorgel.
På andra skivan kommer du hitta ändå lite bättre låtar, mindre trumhinnespräckande ljudbild och finna att farfisan är uppgraderad till en Hammond.
På bägge skivorna kommer du höra Robert Jelinek sjunga fantastiskt bra.
Kanske kommer du till och med att säga "han sjunger så jävla bra på den här låten" vid något tillfälle.
