Thomas blogg

Jag vet inte riktigt varför jag kom att tänka på dem.
Men i början av 90-talet fanns det ett svenskt band som hette Easy. Från Jönköping.
Dom var för jäkla bra. I en platta iallafall. Sedan kan man väl säga att de ramlade av radarskärmen.
Eller åtminstone att de (förstås) drabbades av trassel med sitt skivbolag och sedan (naturligtvis) drabbades av den typ av experimentlusta som nog bara såna som Neil Young kan ro iland med någon sorts trovärdighet.
Men 1990 var de bra.
Jag kommer ihåg att jag lyssnade på radio från Hultsfred det året. Förmodligen var det "Bommen" med Lars Altman, en stor källa till glädje för alla oss som vid den här tiden ledsnat på GunsN´Roses och istället drabbats av...tja...vadfanskamansäga...tonår? I dess mest outspädda form. 
Efter att ha hört Easy på radion gick jag nervöst in på LasseP (den bästa skivaffären i Luleå just då) och försökte förklara vad det var jag ville ha. Jag trodde att jag var den enda i stan som någonsin hört talas om så obskyr och konstig musik. Vilket säger en hel del om min musikaliska begreppssfär vid den här punkten. Jag minns att jag beskrev Easy som "en blandning av The Cure och Stone Roses". Jag minns också att expediten var lindrigt imponerad av min beskrivning. Vilket jag förstår så här i efterhand.
Expediten langade fram ett ex av Magic Seed, deras debutalbum.

Jag tog hem och lyssnade andäktigt.
Omslaget var någon sorts datorgenererad grej (punkarna Bad Brains har förövrigt gett ut en skiva ("Rise") med exakt samma omslagsbild).
Singeln "Castle Train" inledde skivan. Därefter följde "He Brings The Honey" som väl var det mest "Madchster"-aktiga spåret på skivan, trots min Stone Roses-referens. Åtminstone var det lite Reni-influerade trummor. 
I övrigt kan man höra en del influenser av den så kallade "shoegazing"-vågen som var svårartat populär vid den här tidpunkten. "Shoegazing" var en kortlivad s.k. "rörelse"; sörjd och saknad av mycket få verkar det som. "Rörelsens" idé var i stora drag att spela med ohemult hög volym iförd moloken uppsyn. Eller uppsyn och uppsyn...man skulle helst titta mot marken. Därav namnet.
Min favoritlåt var kanske "Between John And Yoko". Eller "Damn Sugar". Minns att jag trodde "Damn Sugar" var en ordvits som anspelade på dammsugare. Jag såg framför mig hur bandmedlemmarna fnissade om att ingen utanför Sverige någonsin skulle fatta att de sjöng om en vaccum cleaner. Det kändes som ett internt skämt - som jag var med på. Förmodligen hade jag väl fel. Och det var ju inte speciellt roligt. Det var hursomhelst skrällande diskantgitarrer i lager på lager.
På slutet kom "Pleasure Cruise" som var tung att komma igenom. Ett jäkla oväsen, skulle man kunna säga. Därefter titelspåret och så var det slut.
Bara att börja om igen. Med omslaget i näven.
Så skulle man vilja lyssna på skivor fortfarande.

Ett smakprov kan hittas här.
Vettefanken varför jag kom att tänka på Easy just idag. Kanske var det något med Hultsfredsfestivalen? 
Det frammanade hursomhelst en massa andra minnesbilder.