Di Leva
Jaha.
Vi går på s.k. Stadsfest i Kramfors och ser Di Leva. Han är festivalens största dragplåster och jag tänker att det är ganska märkvärdigt ändå.
Tror jag såg Di Leva första gången i (tidningen) "Okej!". Han hade då gjort en skiva som hette (typ) "På Ett Fat" och han såg mycket märklig ut.
Tyckte jag. Som var ungefär 12 år.
Han tejpade ner en hårlock i pannan och det gjorde inte många andra svenska artister vid den här tidpunkten. Man såg t.ex. aldrig Herreys friserade på det sättet.
Lite senare blev Di Leva någon sorts efterföljare till Staffan Westerberg. Och då menar jag inte att han började spela dockteater med potatisar och sina gamla raggsockar. Utan att han anklagades för att förstöra barn genom sina konstiga TV-program. Han var värd för sommarlovsprogrammen, ungefär som den där Nic Schröder är idag, och han fick mycket skäll för sin insats.
Hoppa framåt ytterligare något enstaka år och man hittar en Di Leva som upptäckt rymden på allvar, uppträder i sarong och bombarderas på scen. Inte bara bombarderas av kärlek. Utan av ölburkar kastade av personer som antagligen kände sig provocerade av det ena eller det andra. Detta försegick, om jag minns rätt, ända in på 90-talet.
Såg sedan Di Leva i Hultsfred. Måste varit runt 1993. Han hade nyss gjort en engelskspråkig skiva. Det blev en av de bästa konserter jag sett, mycket beroende på publiken. Det enorma tält där han spelade förvandlades till rena väckelsemötet, inte minst under "Vi Har Bara Varandra". Stora kramringar bildades, där fullständiga främlingar omfamnade varandra. Min kompis Stefan (numera polis) tappade sin Dr Marten-känga i det allmäna tumultet. Eftersom hans skosnören redan första dagen gett upp och ersatts av tältsnören och tejp så var väl det ingen stor skräll. Men ändock försmädligt. När vi efter konserten begrundade vilka svårigheter detta med att bara ha en sko skulle innebära kom en okänd person fram med hans sko och gav den till oss.
Helt osannolikt.
Fast forward sedan till Stadsfesten i Kramfors 2007.
Inga ölburkar kastas där inte.
Istället verkar Di Leva numera vara lika folklig som...tjaaa...svenska fotbollslandslaget eller sill+nubbe.
Jag ser människor i precis alla åldrar samlas för att se honom. De flesta kan sjunga med i hans låtar.
Jag ser raglande s.k. karlakarlar (som förmodligen skulle hatat Di Leva för 15 år sedan) kramas och vråla "Du och jaaag är miraklet hääääär!" så deras ögon buktar ut ur sina hålor (O.K. deras generella nykterhetsnivå kan också ha något att göra med det där med ögonen).
Di Leva kör samma grej som han gjort i minst 15 år. Men nu verkar det vara helt o.k., för människor i alla åldrar och även i så pass små samhällen som Kramfors.
Ingen blir längre provocerad.
Skillnaden mellan slutet av 80-talet och 2007 kändes verkligen stor där på torget i Kramfors.
Och det känns som utvecklingen går åt rätt håll.
Vi går på s.k. Stadsfest i Kramfors och ser Di Leva. Han är festivalens största dragplåster och jag tänker att det är ganska märkvärdigt ändå.
Tror jag såg Di Leva första gången i (tidningen) "Okej!". Han hade då gjort en skiva som hette (typ) "På Ett Fat" och han såg mycket märklig ut.
Tyckte jag. Som var ungefär 12 år.
Han tejpade ner en hårlock i pannan och det gjorde inte många andra svenska artister vid den här tidpunkten. Man såg t.ex. aldrig Herreys friserade på det sättet.
Lite senare blev Di Leva någon sorts efterföljare till Staffan Westerberg. Och då menar jag inte att han började spela dockteater med potatisar och sina gamla raggsockar. Utan att han anklagades för att förstöra barn genom sina konstiga TV-program. Han var värd för sommarlovsprogrammen, ungefär som den där Nic Schröder är idag, och han fick mycket skäll för sin insats.
Hoppa framåt ytterligare något enstaka år och man hittar en Di Leva som upptäckt rymden på allvar, uppträder i sarong och bombarderas på scen. Inte bara bombarderas av kärlek. Utan av ölburkar kastade av personer som antagligen kände sig provocerade av det ena eller det andra. Detta försegick, om jag minns rätt, ända in på 90-talet.
Såg sedan Di Leva i Hultsfred. Måste varit runt 1993. Han hade nyss gjort en engelskspråkig skiva. Det blev en av de bästa konserter jag sett, mycket beroende på publiken. Det enorma tält där han spelade förvandlades till rena väckelsemötet, inte minst under "Vi Har Bara Varandra". Stora kramringar bildades, där fullständiga främlingar omfamnade varandra. Min kompis Stefan (numera polis) tappade sin Dr Marten-känga i det allmäna tumultet. Eftersom hans skosnören redan första dagen gett upp och ersatts av tältsnören och tejp så var väl det ingen stor skräll. Men ändock försmädligt. När vi efter konserten begrundade vilka svårigheter detta med att bara ha en sko skulle innebära kom en okänd person fram med hans sko och gav den till oss.
Helt osannolikt.
Fast forward sedan till Stadsfesten i Kramfors 2007.
Inga ölburkar kastas där inte.
Istället verkar Di Leva numera vara lika folklig som...tjaaa...svenska fotbollslandslaget eller sill+nubbe.
Jag ser människor i precis alla åldrar samlas för att se honom. De flesta kan sjunga med i hans låtar.
Jag ser raglande s.k. karlakarlar (som förmodligen skulle hatat Di Leva för 15 år sedan) kramas och vråla "Du och jaaag är miraklet hääääär!" så deras ögon buktar ut ur sina hålor (O.K. deras generella nykterhetsnivå kan också ha något att göra med det där med ögonen).
Di Leva kör samma grej som han gjort i minst 15 år. Men nu verkar det vara helt o.k., för människor i alla åldrar och även i så pass små samhällen som Kramfors.
Ingen blir längre provocerad.
Skillnaden mellan slutet av 80-talet och 2007 kändes verkligen stor där på torget i Kramfors.
Och det känns som utvecklingen går åt rätt håll.
Kommentarer
Postat av: Sojan
Jag såg honom i Kiruna, typ 1998, på lokal krog. Tänkte: han blir lynchad. Hade anledning att tala med honom innan, och han sa, lite nervöst leende: Jamen, du ser ju, det blir vilda västern!
Men, som du beskriver, det blev helt tvärtom. Han blev höjd till skyarna. Folk skanderade efteråt (och här blev jag lite nervös för vad som komma skulle): "Thomas Dileva är våran kung, våran kung, våran kung".
Även i gruv-Kiruna, alltså. En man i klänning med vattenkanna, sånger och gitarr kan höjas till kungastatus. Det är stort.
Trackback
