Thomas blogg

Var på den omtalade Skulefestivalen häromdan. Skön stämning rådde, trots snålblåst, regn och paraplyförbud. Har aldrig varit på visfestival förut. Har heller aldrig kunnat glida in på en festival utan att köa (!) och sedan få en sittplats (!) med bra uppsikt över scenen (!), en sittplats som man dessutom utan problem kunde lämna för att köpa kaffe och bullar! 
Kanon.
Inte precis Hultsfred, vilket till nästan 100% kändes så som varandes av godo.
Dessutom lyste bajamajorna med sin totala frånvaro. Det kändes också bra.
Istället fanns röda utedass, som iofs påminde mycket om bajamajan invändigt.
Men ändock.
Det är en symbolgrej, det där med bajamajorna. Och de (bajamajorna) symboliserar inte något fint och vackert. Liksom.

Artisterna vi såg bjöd på helt olika stilar. 
Vi såg först (litegrann med) Frasse Haraldsen. Det var rätt bra. Hade aldrig hört honom tidigare. Positiv överraskning. Småfyndiga texter om det ena och det andra. Rätt klassisk vissångare. Dock inte gynnad av att han hade på sig en kaptensmössa som, förutom att den rent allmänt såg...sådär ut även avslöjade herr Haraldsens exakta position när han smög undan för att urinera i buskarna vid sidan om scenen. Mössan stod ut som en fyr i den Västernorrländska vegetationen. Eller kanske som en sån där flagga som småbarn har på sina cyklar för att de ska synas över höga trädgårdshäckar o.dyl.?
Därefter var det den lokala förmågan Andreas Wiberg, tydligen världsberömd i hela Ådalen. Han visade sig vara en bra sångare. Det närmaste man kom en visa under hans konsert var en Lars Winnerbäck cover. I övrigt var det helt andra tongångar. Bandet körde en U2 cover och det var inte helt ologiskt. Låtarna i övrigt höll väl kanske inte Lennon/Mccartney-klass, men ändå kul att se talanger från den här delen av världen.
Efter detta följde så lättlyssnad jazz med  Lovisa Lindkvist.
Baccarach, James Taylor, Eva Cassidy.
Den stilen. Inte direkt Slayer.
Eller ens Cornelis.
Bra spelat och bra sång. Mitt intresse höll dock inte i sig hela konserten.
Fjärde akten vi såg var Carl-Johan Wallgren med band. Hade onda aningar. Det där att vara författare och samtidigt musiker klarar inte många (någon?) av. Hade kanske en förutfattad mening om att herr Wallgren skulle vara en rödvinsdomnad kulturfjant med akut Tom Waits komplex. Så icket. Det var en riktigt bra konsert. Ska nog leta upp en skiva med CJW faktiskt. Hustrun tyckte rösten påminde om Peter Lemarc, kanske hade hon rätt. Men man hör ju andra influenser också.
OCH han kastade konfetti på sig själv.
Bara en sån sak.
Sedan kom Euskefeurat. De "headlinade" kvällen kanske man kan säga. Första halvan av konserten bestod (nästan) bara av nytt material, mycket helt outgivet. Andra halvan spelade man klassiker. Bland de nya låtarna fanns flera bra. Bland annat en låt om organdonation och en om Sven-Otto Littorin. Dock måste man säga att det nya, förstås, bleknar jämfört med det gamla. Det var häftigt att se hur många människor som kan texterna till låtar från första Euskefeuratskivan.
Här. 
I Västernorrland.
Och att de sjunger med i texter på pitemål. Författade innan de själva ens var födda.
Euskefeurat skulle lätt kunnat köra 2 timmar med uteslutande gamla låtar och det hade varit hur jäkla bra som helst.
Ronny Eriksson sågar högeralliansen stenhårt. Förstås. Det är inte alltid klockrent, dess värre. Jag menar, även fast jag inte heller direkt tillhör Carl Bildts fanclub så måste det finnas miljontals viktigare saker att slå ner på än hur hans öron ser ut?

Några saker jag tänker på under festivalen:
1. Ronny Eriksson är tveklöst Euskefeurats (javafanskamansäga?) språkrör. Men intressantast att studera är Bengt Ruthströms rörelsemönster. Jag har sett The Ramones spela och tycker han (Ruthström) påminner om såväl Joey som Johnny Ramone. Fast med kortklippt, snedbenat hår, moppemush och koreografi från kosackdistriktet i Ryssland (ifall det nu finns ngt sådant distrikt).
2. Det förbryllande beteendet att stå vänd med ryggen mot det intressanta och istället mana på sina medmänniskor i publiken verkar ha spridit sig från idrottsarenorna till visfestivaler. Mycket märkligt. Om man nu gillar ett band/ett idrottslag väldigt mycket, varför inte se på dem när man har chansen? Istället för att försöka få publiken att applådera. Skumt.
3. En stressad konfrencier på en sån här tillställning tillför inte så mycket. Speciellt inte när han dessutom börjar tjata om Modos SM-guld. Är tillvaron verkligen så torftig här i länet att man måste älta ett SM-guld (i en sport som allt färre bryr sig om) i månader och år och i alla sammanhang? Det är inte någon som löst cancerns gåta, avskaffat världssvälten eller ens satt en gubbe på månen.
Det är bara ett SM-guld. 
Kan vi säga så?
Tack.