Thomas blogg

Det är en fin dag.
Tillbringade en del av eftermiddagen med att lyssna på världens bästa sämsta band, The New York Dolls.
Det där begreppet (bästa sämsta band)  kanske fodrar lite mer detaljerad beskrivning. Jag menar alltså ett band som är bra trots mycket uppenbara begränsningar i det tekniska musikutövandet.
Det finns många exempel på musiker som spelat trots att de egentligen inte kan.
Ibland blir det bra ändå.
Ibland inte.
Mitt eget band från gymnasiet, till exempel. Ingen av oss kunde riktigt spela utom basisten. Han omplacerades därför direkt till trummor, ett instrument på vilket han var betryggande usel. Han hamnade således på samma nivå som oss andra klåpare. Vilket var perfekt. För oss. Men knappast de som hörde oss spela vår första konsert och bl.a. fick stå ut med att vi trampade ur sladdarna från varandras instument och att vi (av misstag) placerade en elgitarr på en medhörningshögtalare, med fyra minuters mistlursliknande rundgång som resultat.

Inom den svenska s.k. "musikrörelsen" (proggen) på 70-talet florerade ett stort antal personer som inte kunde spela. Jag såg en gång en intervju med en långhårig man som (sannolikt iförd näbbskor) förklarade hur människor, alla människor, i tusentals år musicerat tillsammans:
"Ifall dagens musik är sån´ att alla inte kan spela så är det inte människorna det är fel på. Utan musiken."
Rätt tänkvärda ord. Egentligen.
Men det kan inte hjälpa att band som t.ex. Blå Tåget är plågsamma att lyssna på eftersom de är för jädra dåliga på att spela och sjunga. Helt enkelt.

Många punkband bestod knappast av ekvilibrister. Även om punkbandens oförmåga att spela nog överdrivits. Inte minst av dem själva. Det är väl mer "punk" att inte kunna spela. Antar jag. Men visst fasen kunde t.ex. Steve Jones och Paul Cook i Sex Pistols spela (Sid Vicious kunde förvisso INTE spela, men hans mikrofon slog man allt som oftast av under konsert och på skiva spelade han knappt).
Vissa band verkar ha som mål att det ska låta som att de inte kan spela. Trots att de kan. På 90-talet dök det upp många såna. Ibland sorterades de in under kategorin "lo-fi". Den grejen kändes dock lite märklig för mig.

Det näst bästa sämsta bandet tror jag är Joy Division. Det låter som de befann sig ungefär på samma speltekniska nivå som mitt gymnasieband på deras tidiga inspelningar. De använder sig endast i undantagsfall av mer än en sträng åt gången. Ändå lyckas de låta bra.
En annan favorit inom genren bästa sämsta band är The Jesus And Mary Chain.
Men (iallafall idag) tycker jag New York Dolls är de bästa klantskallarna.
Ibland låter det som att de är på väg att bryta ihop i totalt kaos. De är inga "tighthetskonsulter" (för att ta till ett uttryck jag lärde mig av en trummis). Gitarrerna är sparsamt stämda och spelar mest riff som var gamla redan 1960. Basisten var ett hopplöst fyllo som ibland spelade iförd balettkjol. Och över alltihop skäller David Johansen som en amfetaminpåverkad shi-tzu. Ungefär som ifall Rolling Stones hade bestått av 4 st. Keith Richards (post palm-incidenten).
Ändå låter det bra.
En stor bedrift.

Det är en fin dag.
Mer om det senare.