Sentimental Journey
Ibland är jag mer sentimental är min morfar.
Vilket inte säger lite, min morfar har ändå nästan 95 års erfarenhet av gråtmilda tankar.
Så här började det:
Stod och gnetade i vårat framtida badrum. Ser genom fönstret hur en liten kille kommer incyklande på gården. Det är sonens f.d. dagiskompis, Liam, som precis börjat på fritids. Han bor två hus bort.
"Hej. Har ni nåt´ godis?" säger han.
"Nej" säger jag.
"Ah. Då åker jag igen" säger han. Och sticker iväg igen.
En intressant, om än lite kortfattad, konversation.
När han cyklat iväg börjar tankarna fara:
Om man tänker sig att vi kommer bo kvar i samma hus i 10-15 år, vilket får anses som mycket troligt, kommer jag få följa Liams uppväxt, lite grann på avstånd. Jag kommer få se hans cykel bytas mot allt större cyklar som så småningom byts mot en moped som sedermera byts mot en bil. Och jag kommer få se hans bröder gå samma väg. Jag kommer få se dem i skolkataloger, köpa de jultidningar de säljer och se dem spela hockey på gatan. Jag kommer få sucka över de frisyrer som de (och sonen) har på högstadiet. De kommer palla de frukter och bär vi eventuellt odlar på tomten och jag kommer - förmodligen - ge dem en del godis.
De kändes stort att tänka så.
Jag gillar att tänka så. På grejer jag hoppas kommer hända framöver.
När vi var på bröllop i sommar funderade jag hur det kommer kännas att hålla tal i egenskap av "Brudgummens Far". Hoppas verkligen jag får göra det någon gång.
Jag har även andra tal förberedda och planerade, för den delen.
Något ska man ju fundera på när man springer sina jäkla löppass.
Ifall min svägerska så småningom gifter sig har jag ett bra tal på lut. Det kan jag säga utan att skryta. Ifall hon nu behagar gifta sig någon gång. Vem vet, hon kommer kanske i största hemlighet ingå partnerskap med en same någonstans under den öde midnattssolen istället. Eller nedlägga sina äktenskapslöften vid en sekret ceremoni på en flotte någonstans på Ganges. Men får jag chansen kommer jag leverera.
(Titeln på det här inlägget? Det är - förstås - öppet för tolkning. Men jag föredrar att tänka dels på min sentimentale morfar och dels på skummisarna i rockbandet Pere Ubu. De har gjort en (halvt olyssningsbar) låt med den titeln. )
Vilket inte säger lite, min morfar har ändå nästan 95 års erfarenhet av gråtmilda tankar.
Så här började det:
Stod och gnetade i vårat framtida badrum. Ser genom fönstret hur en liten kille kommer incyklande på gården. Det är sonens f.d. dagiskompis, Liam, som precis börjat på fritids. Han bor två hus bort.
"Hej. Har ni nåt´ godis?" säger han.
"Nej" säger jag.
"Ah. Då åker jag igen" säger han. Och sticker iväg igen.
En intressant, om än lite kortfattad, konversation.
När han cyklat iväg börjar tankarna fara:
Om man tänker sig att vi kommer bo kvar i samma hus i 10-15 år, vilket får anses som mycket troligt, kommer jag få följa Liams uppväxt, lite grann på avstånd. Jag kommer få se hans cykel bytas mot allt större cyklar som så småningom byts mot en moped som sedermera byts mot en bil. Och jag kommer få se hans bröder gå samma väg. Jag kommer få se dem i skolkataloger, köpa de jultidningar de säljer och se dem spela hockey på gatan. Jag kommer få sucka över de frisyrer som de (och sonen) har på högstadiet. De kommer palla de frukter och bär vi eventuellt odlar på tomten och jag kommer - förmodligen - ge dem en del godis.
De kändes stort att tänka så.
Jag gillar att tänka så. På grejer jag hoppas kommer hända framöver.
När vi var på bröllop i sommar funderade jag hur det kommer kännas att hålla tal i egenskap av "Brudgummens Far". Hoppas verkligen jag får göra det någon gång.
Jag har även andra tal förberedda och planerade, för den delen.
Något ska man ju fundera på när man springer sina jäkla löppass.
Ifall min svägerska så småningom gifter sig har jag ett bra tal på lut. Det kan jag säga utan att skryta. Ifall hon nu behagar gifta sig någon gång. Vem vet, hon kommer kanske i största hemlighet ingå partnerskap med en same någonstans under den öde midnattssolen istället. Eller nedlägga sina äktenskapslöften vid en sekret ceremoni på en flotte någonstans på Ganges. Men får jag chansen kommer jag leverera.
(Titeln på det här inlägget? Det är - förstås - öppet för tolkning. Men jag föredrar att tänka dels på min sentimentale morfar och dels på skummisarna i rockbandet Pere Ubu. De har gjort en (halvt olyssningsbar) låt med den titeln. )
Kommentarer
Postat av: E
Ungar e fantastiska. Människan i sig är ganska fascinerande
Trackback
