O´SA:KA
Jag tror det är så loggan för VM i friidrott ser ut; O´SA:KA.
I vilket fall är det jäkligt kul att det börjar nu.
Mina favoritsporter på TV är fotboll och skidor. Tyvärr verkar alla fotbollsspelare som spelar på den högsta nivån tävla om att vara så osympatiska som möjligt (Liverpool FC i stort sett undantaget detta, förstås). Det har gjort att jag tappat lite grann av intresset för den sporten.
Skidåkningen har inte precis blivit intressantare genom de dopinghärvor som avlöst varandra. Sporten har dessutom blivit mindre intressant att se genom att snart sagt varenda lopp avgörs efter att en klunga på 40 man (anförda av Anders Södergren) fis-åker sig genom nästan hela distansen och därefter spurtar i 150 meter. Och så slutar Anders Södergren femma.
Inte ens skidåkningens två Harry Callahan, Juha Mieto och Thomas Wassberg, hade varit riktigt häftiga att se med det nuvarande upplägget.
Friidrotten blir däremot bara mer och mer intressant att se på.
Allt är förstås inte rosenskimrande, ur vissa synvinklar har friidrotten faktiskt blvit sämre och tråkigare att se på.
Vi börjar med den aspekten, det-var-bättre-förr aspekten:
* Det fanns en tid då man kunde se sprintdistanser avgöras utan 80 tjuvstarter. Till skillnad från nu. På den tiden kunde man dessutom se sprinters som vare sig hade ögonvitor som färgats blekgula av doping eller som struttade omkring som vore de rap-artister med en AK-47 innanför tightsen innan de motvilligt masar sig ner i startblocken. Till skillnad från nu. Vettefanken ifall jag tyckt något hundrameterslopp de senaste 15 åren har varit riktigt intressant.
* Kalla mig gärna old school, men jag gillade verkligen när det fanns brittiska medeldistansare i världseliten. Steve Ovett, Sebastian Coe, Steve Cram.
* Dagens afrikanska löpare, Gebrselassie, Tergat m.fl. är onekligen mycket mycket imponerande. De är professionella ut i fingerspetsarna och sätter helt fantastiska rekord. Men jag gillade också tiden när det kunde dyka upp afrikanska löpare som aldrig verkade ha sett en friidrottsarena innan de hux-flux materialiserades och gjorde häpnadsväckande lopp. Som han, den-där-Kenyanen-med-pannbandet, som sprang under OS i Los Angeles: ibland ledde han loppen med 300 meter, ibland sladdade han 300 meter efter täten. Hur kul som helst!
MEN
På det stora hela är det ändå bättre nu än förut. Och den främsta anledningen är förstås Svedalas otroliga uppryckning. Förut hängde våra medaljförhoppningar på att Bo Gustavsson inte skulle bli diskvalificerad under 50 km. gång samt att Patrik Sjöberg inte skulle vara bakis. Nu är det fullt realistiskt att förvänta sig minst ett guld och förutom detta 2-3 medaljer till. Hur kul som helst!
Sen inbillar jag mig faktiskt att dopningen inom friidrotten minskat. Vissa grenar undantagna, måhända, men jämfört med 80-talet är skillnaden faktiskt enorm: "Flo-Jo", Jarmila Kratochvílová, Ben Johnson ja till och med Carl Lewis har ju erkänt att han dopade sig under sin storhetstid.
Stentrist.
I vanliga fall brukar det inte vara så lätt att få min hustru att komma i närheten av en TV som visar sport. Faktum är att jag tror hon vanligtvis hellre skulle låta sig släpas genom gatorna kedjad bakom skenade hästar än att titta på idrott. Undantaget var faktiskt friidrotts-VM -03. Carolina Klyft hoppade längd och höll på att sjabbla bort sig ur tävlingen, när hon satte sista hoppet klockrent. Jag vet inte säkert, men då tror jag faktiskt hustrun grät ett par glädjetårar.
För en idrottshändelse.
Helt unikt!
Givetvis kommer jag inte missa "Carro". Och Mustafa Mohammed. De är mina svenska favoriter i år.
Kommer också försöka följa marathonloppet, som dessvärre går mitt i natten. Det är en häftig sport att följa, om man har lite tålamod. Precis allt kan hända under de sista kilometrarna. "Ointagliga" försprång kan tappas och det kan faktiskt rentav bli så att hela loppet avgörs av religiösa galningar som tror på jordens nära förestående undergång!
I vilket fall är det jäkligt kul att det börjar nu.
Mina favoritsporter på TV är fotboll och skidor. Tyvärr verkar alla fotbollsspelare som spelar på den högsta nivån tävla om att vara så osympatiska som möjligt (Liverpool FC i stort sett undantaget detta, förstås). Det har gjort att jag tappat lite grann av intresset för den sporten.
Skidåkningen har inte precis blivit intressantare genom de dopinghärvor som avlöst varandra. Sporten har dessutom blivit mindre intressant att se genom att snart sagt varenda lopp avgörs efter att en klunga på 40 man (anförda av Anders Södergren) fis-åker sig genom nästan hela distansen och därefter spurtar i 150 meter. Och så slutar Anders Södergren femma.
Inte ens skidåkningens två Harry Callahan, Juha Mieto och Thomas Wassberg, hade varit riktigt häftiga att se med det nuvarande upplägget.
Friidrotten blir däremot bara mer och mer intressant att se på.
Allt är förstås inte rosenskimrande, ur vissa synvinklar har friidrotten faktiskt blvit sämre och tråkigare att se på.
Vi börjar med den aspekten, det-var-bättre-förr aspekten:
* Det fanns en tid då man kunde se sprintdistanser avgöras utan 80 tjuvstarter. Till skillnad från nu. På den tiden kunde man dessutom se sprinters som vare sig hade ögonvitor som färgats blekgula av doping eller som struttade omkring som vore de rap-artister med en AK-47 innanför tightsen innan de motvilligt masar sig ner i startblocken. Till skillnad från nu. Vettefanken ifall jag tyckt något hundrameterslopp de senaste 15 åren har varit riktigt intressant.
* Kalla mig gärna old school, men jag gillade verkligen när det fanns brittiska medeldistansare i världseliten. Steve Ovett, Sebastian Coe, Steve Cram.
* Dagens afrikanska löpare, Gebrselassie, Tergat m.fl. är onekligen mycket mycket imponerande. De är professionella ut i fingerspetsarna och sätter helt fantastiska rekord. Men jag gillade också tiden när det kunde dyka upp afrikanska löpare som aldrig verkade ha sett en friidrottsarena innan de hux-flux materialiserades och gjorde häpnadsväckande lopp. Som han, den-där-Kenyanen-med-pannbandet, som sprang under OS i Los Angeles: ibland ledde han loppen med 300 meter, ibland sladdade han 300 meter efter täten. Hur kul som helst!
MEN
På det stora hela är det ändå bättre nu än förut. Och den främsta anledningen är förstås Svedalas otroliga uppryckning. Förut hängde våra medaljförhoppningar på att Bo Gustavsson inte skulle bli diskvalificerad under 50 km. gång samt att Patrik Sjöberg inte skulle vara bakis. Nu är det fullt realistiskt att förvänta sig minst ett guld och förutom detta 2-3 medaljer till. Hur kul som helst!
Sen inbillar jag mig faktiskt att dopningen inom friidrotten minskat. Vissa grenar undantagna, måhända, men jämfört med 80-talet är skillnaden faktiskt enorm: "Flo-Jo", Jarmila Kratochvílová, Ben Johnson ja till och med Carl Lewis har ju erkänt att han dopade sig under sin storhetstid.
Stentrist.
I vanliga fall brukar det inte vara så lätt att få min hustru att komma i närheten av en TV som visar sport. Faktum är att jag tror hon vanligtvis hellre skulle låta sig släpas genom gatorna kedjad bakom skenade hästar än att titta på idrott. Undantaget var faktiskt friidrotts-VM -03. Carolina Klyft hoppade längd och höll på att sjabbla bort sig ur tävlingen, när hon satte sista hoppet klockrent. Jag vet inte säkert, men då tror jag faktiskt hustrun grät ett par glädjetårar.
För en idrottshändelse.
Helt unikt!
Givetvis kommer jag inte missa "Carro". Och Mustafa Mohammed. De är mina svenska favoriter i år.
Kommer också försöka följa marathonloppet, som dessvärre går mitt i natten. Det är en häftig sport att följa, om man har lite tålamod. Precis allt kan hända under de sista kilometrarna. "Ointagliga" försprång kan tappas och det kan faktiskt rentav bli så att hela loppet avgörs av religiösa galningar som tror på jordens nära förestående undergång!
Kommentarer
Trackback
