Thomas blogg

Alla har vi våra beroenden, skulle jag tro.
Mer eller mindre allvarligt.
Aerosmith, som skrev en låt med samma titel som det här inlägget, var beroende av diverse substanser som inte alls är hälsosamma (och som ibland fick dem att avsluta hela konserter efter tio minuter).
Det finns många typer av beroenden skildrade på varierande sätt. Det finns förstås en massa låtar, filmer och böcker, från "The Man With The Golden Arm" till "Mr. Brownstone". 
"Mannen Som Slutade Röka" är en av de mer lyckade skildringarna. När man läser boken och ser Tage Danielssons invecklade krumelurteckningar som fyller pärmarna framstår den som ett terapiarbete av en man som inte riktigt vet vad han ska göra av händerna. Bra film dessutom, med den minnesvärda firman Little Secret Service som hjälper till i kampen mot nikotinet på ett sätt som skulle kunna beskrivas som "Stasi-light".

Mitt beroende är träning.
Ifall jag inte tränar någorlunda regelbundet får jag abstinenssymtom. Dessa symtom består i grubblerier över allt möjligt. Inte sällan blir jag irriterad och/eller deprimerad.
Ibland har dessa grubblerier kommit till uttryck här i min blogg, med...varierande läsvärde som resultat.
Jag känner mig fet (dvs ännu fetare än vad jag i verkligheten är)  och plufsig. Det verkar finnas en direktkoppling mellan min mun och mitt underhudsfett så att allt jag äter, omedelbart och med hundraprocentig verkningsgrad, förvandlas till späck. Som lagras runt midjan. Människor med ätstörningar blir plötsligt möjliga att förstå.

Mitt beroende är kanske inte jämförbart med något från Trainspotting, jag hallucinerar exempelvis inte att det kryper döda spädbarn i taket ifall jag inte springer på en vecka. Mer påminner min abstinens om en sorts manlig PMS.
Ändå är det jäkligt irriterande.
Trodde på fullt allvar att jag hade underfunktion på sköldkörteln, men i själva verket var felet att jag inte tränat på flera månader. Så mycket för den utbildningen i medicinska ämnen, kanske man kan säga - men kolla gärna följande symtombeskrivning för en mycket träffande bild av hur det nu känns när det är en vecka sedan jag sist var ut och kutade.

Min fundering är nu hursomhelst:
Ifall jag aldrig börjat träna, hade jag då alltid mått (och betett mig) som jag numer gör i frånvaro av träning? Det verkar inte troligt.
Kan det istället vara så att jag arbetat upp ett beroende som jag nu skoningslöst tvingas tillfredsställa för att inte ska förvandlas till Sylvia Plaths (mycket osannolika) förkroppsligande i Ångermanland?
Ifall det senare är sant borde man faktiskt fundera både en och två gånger innan man sätter igång vad som riskerar att bli ett livslångt beroende.