Thomas blogg

The Smiths - där har vi ett annat band som borde förses med varningstext. Ungefär som jag förordade för The Cure. Fast ifall varningen på The Cures skivor skulle ta upp risken att drabbas av akut surmulen uppsyn och en hopplös frisyr är det väl mer diffust vilka biverkningar man kan råka ut för ifall man spisar The Smiths under en känslig period av livet.
Symtomen kan variera från det önskvärda till det katastrofala.
I bästa fall provoceras man att göra en så utmärkt skiva som "Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg".
I sämsta fall kan det gå så här:

Början av 90-talet känns nu mycket avlägset. Mycket är sig förstås likt än idag.

Carl Bildt satt t.ex. i regeringen och då, precis som nu, önskade en stor majoritet av befolkningen att han inte gjorde det.
Det skulle även då sparas och skäras ner på nästan allt.
Det talades mycket om "det ökande våldet" och ett parti inte helt olikt Sverigedemokraterna stack fram trynet och nöffade om att de minsann inte alls var rasister utan bara sa det ingen annan vågade säga.
En stor skillnad mellan då och nu är förstås musiklivet.
Även ifall jag klagade på att nästan all musik som gavs ut då var skit så har man ju nu fått en bättre överblick.
Nu framstår början av 90-talet som en musikalisk guldålder.
Nirvana slog igenom. R.E.M. gjorde sina mest fantastiska skivor.
Und so weiter.
Dessutom var musikklimatet i Sverige sådant att en skiva som "Mellon Collie And The Infinite Sadness" kunde toppa försäljningslistorna.
Otroligt.
En (halvdan) dubbelskiva med ett inte-speciellt bildskönt rockband skulle inte ha en chans att sälja nästan någonting i dagsläget. "Mellon Collie..." är rätt långt ifrån "Idol" och Schlagerfestivalen om man säger så. Billy Corgan är inte Måns Zelmerlöf.
Men då var situationen annorlunda. Ändå klagade jag.
Inte bara beroende på Sting och Boyz2Men.
Utan mycket beroende på att jag missat The Smiths storhetstid. Vilket störde mig.

Jag vet inte riktigt vad det är med The Smiths som slår an så kraftigt hos vissa människor. Det har exempelvis i efterhand visat sig att jag missat en hel del av innebörden i deras texter. Men det jag inte missade var någon sorts...tja...vadfanskamansäga...passion i musiken.
Kan inte förklara det på ett bättre sätt. Jag tror det var passionen jag själv drogs till i alla fall.
Nu går känslan som The Smiths ingav inte att återskapa. Det är svårt att ens beskriva den. Kanske är det en känsla av att vara helt hopplöst förtvivlat ruttet ensam och att på ett mystiskt sätt få höra precis det man själv känner.
Typ.
Dessutom inte på något tungt, beckmörkt "The Cure-"waiting for the death blow"-sätt".
Utan på ett ibland nästan bubblande och fnittrande sätt.
Smått triumferande.
Och det är där jag själv kommer in i just den här historien på riktigt allvar.
Det kändes som en bra idé just då.
Det är en av de konstigaste grejerna jag gjort.
Det är klart, jag var väl inte helt nykter.
Men ändå.
En sen kväll i en ort som får förbli namnlös promenerade jag en sträcka som motsvarade ungefär så långt man hann gå på en sida av det C90-band jag hade i min Walkman (fast man kallade ju fortfarande den apparaten för "Freestyle" på den tiden).
Hela vägen sjöng jag med i texten på kassetten jag lyssnade.
The Smiths förstås.
Mitt eget Best-Of blandband.
Och då menar jag inte att jag nynnade med lite försiktigt.
Det var inte Bengt Feldreich som viskar fram "Ser Du Stjärnan I Det Blå".
Det var Roger Pontare efter att ha satt sig på en bålgeting.
Pavarotti efter att ha fastnat med stortån i en råttfälla.
Elvis efter att ha bitit fast en bit av en kycklingvinge i tandköttet.

Jag minns det hela nästan kristallklart även fast jag försöker förtränga att det någonsin hänt.
Det går inte att tänka på utan att skämmas en liten aning.

Och en eventuell varningstext på The Smiths skivor borde varna för just sådant beteende.